Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

I sommar ska jag satsa på att låna en bil, sätta bilstereon på högsta volym, veva ner rutorna och köra till Arvika över natten för att se Regina Spektor live.

Varför?

Därför:

No, this is how it works
You peer inside yourself
You take the things you like
And try to love the things you took
And then you take that love you made
And stick it into some
Someone else's heart
Pumping someone else's blood

Att en vän blir lycklig på sitt sätt innebär ibland att man förlorar vännen.

Och det är helt okej. Det är fint att ha fått vara med den tid man hade, att få ha delat en känsla av samförstånd och hysteriska upptåg. Andra människors lycka måste få vara viktigare än att få vara viktig för dem. Sekunderna, månaderna går och vi blir ny människor varje gång vi gör våra val.

Och jag tycker det är vackert.

Två nätter på akuten avslutas med en eskalerad mix av förkylning och pollenallergi. Eftersom jag snyter mig var tionde minut och är lika fräsch som en näsduk från 80-talet blir det att stanna hemma inatt och ta igen den natten i veckan. Vilket är lugnt eftersom jag inte har mer än ett seminarium på hela veckan.

Efter att mina hjältar, mamma och Reine, återlämnat liten hjälte på eftermiddagen har vi kollapsat i soffan alla tre, Leo nysande men glad, Emil utmattad av förkylning och jag med en näsa som är öm, täppt och trött. Med film och te ska ont fördrivas.

Det tråkigaste med den här förkylningen är att jag sedan en månad tillbaka inte äter socker. Med andra ord försvinner ett av de största nöjena med sjukdom, att tycka synd om sig själv och därför äta Choclate Fudge Brownieglass. Det är inte riktigt samma känsla att tycka synd om sig själv utan Ben & Jerrysglass.

Ben & Jerryglass leder mig direkt till sommaren. Eventuellt kommer jag att vara Rättvisemärktrepresentant och informera på uppdrag av Ben...

Helgens bästa kombination; tre nattpass på akuten, en förkylning och en eskalerad pollenallergi.

Helgens bästa lösning; alvedon, te och starka allergitabletter.

Helgens hjältar; mamma och Reine, som busar med Leo ett dygn så att det blir tillräckligt lugnt i lägenheten för att jag ska kunna sova även dagtid.

Helgens bästa lärdom; "Det finns inga friska patienter, bara otillräckligt utredda patienter".

(om ni undrar över den ibland väldigt täta uppdateringen med flera inlägg på samma dag, nästan på samma tid, så är det för att jag börjat dela upp inläggen lite ämnesvis, så att det är lättare att se när ett ämne börjar och det andra slutar, och mer lättläst.)

Förutom eventuella jobb och studier är sommaren lovande. Solen steker oftast Flogsta låghus och vår lägenhet är strålande ljus på ena sidan (vardagsrummet och Leonidens rum) och mörk och glåmig på andra sidan (hall, kök, sovrum). Om jag flyttar till en ny lägenhet önskar jag mig fler fönster. Dock har den här lägenheten en stor fördel, och det är att den ligger just i Flogsta. Flogsta Food, gruppen för ekologiskt odlade, närproducerade grönsaker, är nämligen i full gång. På onsdag kommer två hästar (om vädret tillåter) och plöjer upp det som ska bli vår community garden samt våra kolonilotter. Och detta tio meter från vår balkong/uteplats. Nöjda? Alldeles förträffligt. Emil har till och med pratat om att köpa spadar och frön. Det trodde jag inte....

Jag har precis varit på anställningsintervju.

Så kom det sig att jag, som bestämt mig för att inte jobba i sommar, ändå verkar bli anställd. Skälet är ett personligt brev och ett CV som jag skickade ut till lite olika delar av Akademiska sjukhuset i vintras, innan jag tänkte om och ville vara hemma. Igår ringde de från psykiatridivisionen och erbjöd en intervju. Jag tänkte snabbt och sade att om de kunde tänka sig en timvikarie så var det självklart.

Under intervjun blev jag imponerad över frågorna de ställde och beskrivningarna av avdelningen. Verkar vara en avdelning under utveckling. Lyckligtvis verkade de få ett gott intryck av mig och om en vecka får jag veta om det blir studier eller jobb under sommaren. Blir det jobb har jag sagt att jag är intresserad av upp till tre dagar i veckan, men inte mer. Känns mer lagom, så Leo kommer ihåg vem jag är och så att jag är utvilad när det är dags att skriva C-uppsats till hösten.

Båda låter hemskt trevligt. Men det ena ger pengar och det andra ger lån....

Första dagen på neurooperation. Dagens lärdom är att jag aldrig ska jobba på operation.

Inte för att det är obehagligt eller blodigt, utan snarare för att man är fast i det lilla, varma rummet med alldeles för mycket folk, ett munskydd som gör det svårt att andas och i princip ingenting att göra.

Däremot är det rätt häftigt att se bitar av kraniet sättas på plats, eller, ännu bättre, att se kirurgen göra en ny bit kranium av cement och sätta dit. Men dessvärre är det inte så spännande att jag skulle kunna jobba med det.

Nästa vecka händer det saker i alla fall. Det är inte alltid stor dramatik, men alltid gott om patienter att ta hand om på akuten. Och min puls ökar lite extra när jag tänker på det. Plus att de har gratis fika för personalen. Det är inte fel... På operation har de kaffeautomat med varm choklad. Två koppar hann jag med första dagen. Undrar lite fundersamt hur många jag kan få i mig på en vecka. Det är den enda form av socker jag äter för tillfället.

Kom ut från operationssalar och...

Solen kom, gick och återvände. Jag klarade en kurs i vetenskaplig metodik, jag åkte fram och tillbaka till Alingsås ett par gånger, jag fick se min son lära sig ställa sig upp, jag fick träffa mina vänner, få skäl att börja bläddra i min älskade atlas igen, dansade västafrikansk dans med min chef på världsbutiken och min forna lärare och jag fick besöka ambulanscentralen och akuten för introduktion. Jag fick årets vårångest, fick avlösning av Emil, William, Nina och mina päron för att komma på fötter igen och jag fick många nya formuleringar till min berättelse.

Det är en kort sammanfattning av de senaste veckorna. Jag har inte kommit mig för att skriva. Kanske för att det varit intensivt, kanske för att våren alltid gör mig lite som ett vispat ägg. Men jag hoppas att jag börjar landa nu. Har varit ensam en stor del av helgen, vilket verkligen har behövts (tack, älskade ni som ställer upp, ni vet vilka ni är). Nu känns det inte som om jag vill gråta varje gång någonting blir det minsta jobbigt. Ibland när...