Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

men bara nästan.

Jag sitter i datorsalen på Biomedicinskt Centrum och lyssnar på Azure Ray i ett par överdimesionerade hörlurar medan jag pluggar. Inte dumt alls för att vara så tidigt på morgonen.

Allting har lugnat ner sig nu. Det känns bra. Lite som att vakna efter orosdrömmar.

Jag har klarat första delen av anatomikursen. Men 99% är fortfarande kvar. Och det är dags att ta tag i dem nu. Men inte den här helgen, då jobbar jag natt varje kväll. Kommer att vara helt slut på måndagen, men förhoppningsvis ha lite pengar att leva på i sommar.

Uppdatering om vårat liv; Emil har nu fått en slutgiltig diagnos på Aspergers Syndrom och ADHD. Så nu kan vi få hjälp och stöd, och han har rätt till en ledsagare när han börjar på universitetet, vilket till och med han ser fördelarna av. Det känns som en oerhörd lättnad, nu kan vi få hjälp med det, eftersom vi fått papper på ett problem som alltid funnits där.

Själv väntar jag fortfarande på...

sitter hemma efter en dags ledighet och vet bara en sak, någonting måste hända snart.

Jag vet inte vad, eller varför, bara att jag måste få vara ung ett tag till. Arbetet och studierna gör mig större än jag är, och det är jobbigt i längden.

Kärlek och uppror, ja tack.

Men det är tomt i min förvuxna hjärna, och det sörjer jag.

idag har det varit en sådan där dagen efter stormen.

allting har varit bra och trevligt idag. till skillnad från igår.

förutom att mina skor läkte som sjutton, så jag har haft blöta fötter hela dagen.

.

på kvällen var det styrelsemöte för Världsbutiken Globalen hemma hos Ida. Hon bodde som inneboende i ett av de underbaraste boenden som jag någonsin sett, så jag passade på att dokumentera det hela, för en del saker var så fina. utanpå såg det ut som... en rivningskåk, men en med personlighet.

Ida lagade vegansk middag med scones, lasange och te till oss, vilket var otroligt lyxigt, särskilt för mig, som nyss återgått till veganismen! Underbart.

Sådana här köksskåp vill jag också ha. Och kolla taket.

Sofia och Ida vid maten.

Min älsklingsklocka all times! Ögonen gick fram och tillbaka för varje sekund.

...

idag brakade allting samman igen. kanske beror det på att jag håller på att trappa ner på mina läkemedel. det har gått bra hittills, men idag sket sig allt totalt och jag skolkade från jobbet för att komma hem och lipa mot Emils axel.

ibland känns det som om jag inte har en chans att klara mig på någon form av normalt sätt. hur ska jag kunna hålla ett arbete eller en skolgång? hela mitt liv är bara en lång rad oavslutade sysselsättningar.

sådana här dagar tar Emil hand om mig. stoppar om mig med filtar, ordnar mat, sätter på South Park och håller om mig. det är lättare att tro på en framtid när han säger att den finns.

jag är så rädd för att hamna i en väldans massa bekymmer, med jobb och allt. hade kanske inte världens bästa lögn om varför jag inte kunde jobba. sade visst något om ett svårt skadat marsvin som omgående måste till akuten. chefen blev allt annat än glad, det sade hon rätt ut. jag vet inte ens varför jag inte sade som det var, kanske för privat för att nämna till en arbetsgivare. _"jag...

jag är helt otroligt nyfiken.
jag tittar på människors liv utifrån med en nästan morbid fascination.
och ger mig in i nya delar av livet, socialt och kulturellt, med en känsla av spänning.

men allting man närmar sig ändrar form.
också sakerna som är så fina på håll, de visar sig vara lika inskränkta som det jag redan sett.

och jag är en nyfiken dagdrömmare, men sådana blir väldigt ofta besvikna.
det som gör en mest besviken är ofta att öppenheten man ser på håll bara är en bakgrund, mot vilket det verkliga livet utspelar sig.

men det finns en annan sida på myntet också.
den sidan är att man hittar oväntat skönhet på platser där man inte sökt den.

Ägnat otroligt mycket tid åt att tänka på längtan och vad jag vill, som ni kanske redan noterat. Vet inte hur mycket sådana tankar som är sunda, men det är säkert bättre än att se på film på datorn, vilket jag säkert gjort annars.

När jag blir ännu större vill jag skaffa en bostadsrätt. Naturligtvis med Emil, men också gärna med några andra. Tycker om tanken att bo mer än bara jag och Emil i en lite större lägenhet eller ett hus. Jag tycker om tanken att kunna höra andra i närheten, att alltid ha någon att springa över till om man behöver låna något eller bara vill prata bort en stund.

Problemet som jag alltid kommer fram till är detta; Vem skulle vara konstig nog att leva så med mig och Emil, men vettig nog för att vi skulle stå ut med det?

I alla fall så vore det underbart. Då skulle man vara flera och dela på kostnaden för boendet, vilket gör det billigare trots att man kan bo mer centralt. Det är ett solklart plus. Dessutom så kan man kanske skaffa hund, någon borde ju vara hemma vid varje tid...

Det finns nog ingenting som är så skönt som att komma hem efter ett nattarbete och sedan kunna borra in näsan i en tjock, lurvig marsvinsmage. Jag lovar.

och jag jobbar heltid nu, med ett jobb som inte är särskilt meningsfullt alls. Det enda som gör att jag vill gå dit är för att kunna betala av skulder och för att mina arbetskamrater är ganska kalas.

Så jag är alltså veganen som jobbar med att sälja hamburgare. Det känns ganska meningslöst. Jag avskyr kött. Men det kanske ni har gissat? I alla fall så blir jag mer och mer intresserad av att fortsätta min utbildning för att kunna jobba med ett jobb som känns meningsfullt resten av livet.

Och jag funderar på att söka nytt jobb snart. Hamburgare? Merförsäljning? Det är inte riktigt min värld.

Yours sincerely
Jarita.