Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

Bara för att jag verkligen längtar efter att sluta på mitt jobb på Max och kunna göra vad jag vill.

Här är sommarens önskelista:

- En söt näsring

- En klassisk off center labret

- En medusa

Drömma kostar ingenting, men piercing medan jag jobbar kvar kostar mig jobbet. Suck.

Idag var jag, Emil, Saddie och Ida ute och demonstrerade i 1 majtåget. Det kändes lustigt att gå förbi Max vid stora torget samtidigt som man skrek om arbetsrättigheter. Men riktigt kul.

Nu sitter jag hemma hos mamma och Reine efter en skön och tidig kväll hemma hos dem. Jag har just skrivit mail till härliga Carro. Varje gång jag loggar in på helgon och ser att jag har ett nytt mail att läsa blir det glädje. Hoppas att få träffa henne på riktigt framåt sommaren, men det är väl jobbet och ekonomin som är mest i vägen... Som alltid. Men det känns verkligen skönt att prata med henne.

I övrigt lugnt. Ledig imorgon också, vilket är finnemang. Då hinner jag plugga lite, om jag sätter den sidan till.

En dag med arbetarkamp, solsken på bryggan vid Fyrisån och lugn kväll.
Nej, livet är inte som det var när jag gick i skolan.
Livet är 100 gånger bättre.

Facklig kamp, utan pamp,
Jarita.

Nu är jag hemma igen efter fyra dygn i Alingsås!

Har hållit på med hemligt projekt med Bettan, har träffat Rast och Ango lite, har pluggat och mest av allt, SLAPPAT... Var helt slut, och allergin gör inte saken bättre... Haft en riktigt skön weekend. Men nu måste jag ta tag i en hel del, inte minst i att kontakta alla inför Vildåsnans (www.vildasnan.se) träff på söndag. Och World Fair Trade Day 10 maj, då finns jag på stan, människor, kom och hälsa på mig!

Då var lite saker fixade.

• Det blir ett besök av pappa och Bettan i sommar.

• Det blir Skottlandsresa för mig, Emil, Emmalina, mamma, Reine, pappa och Bettan!

• Det blir Kent och Håkan Hellström i Helsingborg i juli.

• En vecka i Lund med Padma och Emil och alla andra.

• Det blir hemlighetsmakeri med Becks och pojkarna, men de har ingen aning om vad!

• Det blir piercing om jag kommer in på min kurs (kan inte ha om jag ska jobba mer).

• Det blir en sjukt massa jobb...

Allt låter toppen, det sista är kanske inte lika pepp,...

Hund.

Hundhundhundhund.

Voff.

Längtan kryper i mig och Emil. Vi vill bli med hund.

Håller på att kolla möjligheterna och det pirrar i hundtarmen.

Voff!

Lugnet.

Ligger i en soffa i en stuga på ett berg i en skog utanför en stad på västkusten.

Med andra ord, jag är hemma hos pappa och Bettan, och har fyra hela dagars ledighet. Detta utnyttjar jag bland annat genom att vila absurt mycket. Tröttheten är stor, och måstena är få här ute i skogen.

Jag och Bettan håller på med lite av det hemliga projektet, men ärligt talat gör hon det mesta, på just detta område är hon en skicklighet, jag en novis.

Jag har fattat beslut nu också. Jag säger upp mig från jobbet så att jag slutar till mitten av augusti. Mer än så tror jag inte jag har motivation för, och jag tror att jag kommit på något lite skrämmande men spännande som jag vill prova på under hösten, men mer om det när jag vet om det kommer att fungera. Jag har i alla fall gjort alla förberedelserna.

Igår när jag åkte hit fick jag sällskap halva vägen av resan av Pia och Ida från Globalens styrelse, de skulle till Världsbutikernas årsmöte, vilket jag var lite sugen på också, eller ganska rejält, men...

går kärlek itu.

och jag är för naiv för att förstå varför kärlek måste ta slut.

jag har så svårt att förstå.

Idag, när jag just hade överlevt femton omöjliga beställningar på mat klockan halv ett på natten, och därefter städade sopstationerna på jobbet (hamburgeplace), så kom tanken...

...jag måste börja skriva igen. Det är ju det jag vill mest av allt.

...it just talks about the way life is.

Det är fortfarande tidigt på mitt dygn och jag är redan trött, eftersom jag funderat lite på hur vi ser varandra, vi människor.

jag tror att vi väljer att gräva djupare in i våran egen själ för att slippa se varandra i ögonen

Jag längtar så fruktansvärt mycket efter någonting som är ärligt, rakt och kärleksfullt. Lite som musiken. Jag ska absolut inte klaga, för jag vet att jag har det i överflöd, det finns otroligt många människor i min omgivning som ger mig mer än någon människa kan begära, men ibland när man ser sig omkring på nya platser är det ganska tomt.

Längtar efter människor som säger saker till mig, inte om mig.

Jag är fortfarande inte avtrubbad nog att inte ta illa upp när jag hör två personer prata illa om en tredje, ovetande part. Jag har inte kommit dit riktigt än. Kanske är det dumt att inte vänja sig, en gång för alla.

Andas ändå hopp, även om man får kippa efter andan då och då när hoppet verkar ta slut.

Hålla andan?