Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

jag tycks inte kunna sluta skriva när jag väl börjat, så jag fortsätter.

Det finns en oregelbundenhet i kreativiteten, humöret och livet som trotsar alla rutiner och vanor vi försöker skapa för att få grepp om det stora ogripbara. Det vi kallar livet, men som lika gärna kan beskrivas som den tid en organism har från födelsen till dess att syret slutar transporteras till organismens hjärna tillräckligt länge för att stora delar av hjärnans vävnad dör och organismen inte är möjlig att väcka längre.

Det finns någonting oplanerbart i att finnas till. Vi kan inte planera vår tillkomst och inte heller vårt frånfälle. Och det är något absolut och trotsigt i det. Som att livet ibland smätter till oss på näsan och säger "titta, du trodde att du kunde leva mig, men det är egentligen jag som lever dig".

Det finns någonting vi aldrig kommer att förstå med själva livet. Saker som vad kärlek egentligen är, mer än hormoner och vanor. Saker som hur man bäst lever det. Gåtor vi kan försöka lösa, men som bäst...

Leonid och jag har en förkylddag. Vi hostar ikapp, när han sover middag väcker mina hostningar honom och när han sover för kvällen vaknar han av sina egna hostningar. Därför stack vi inte iväg till våra vänner, som jag sett fram emot flera dagar, utan stannade hemma och hade Emilfritt. Misstolka mig inte, det mesta är roligare med en Emil, men ibland är det riktigt kul att bara vara Tjockoniden och jag. Sitta i tystnaden och höra honom småprata innan han somnar och sedan leka med honom på våran säng tills han på ett eller annat sätt lyckas ramla och slå sig.

När Emil inte är hemma tänker jag om möjligt ännu mer än jag gör annars. På väldigt stora saker. Och förbluffande små. Saker som hår och saker som att inte glömma vad man ville göra för att förändra världen.

Sist jag funderade över hur sjutton jag ska fungera i ett samhälle som inte fungerar för mig så skrev jag en lista över stressorer, som jag kanske nämnt. Den här gången skrev jag någon form av motsats till den listan, helt enkelt en lista över...

jag har börjat arbeta.

Det är på en sluten allmänpsykiatrisk avdelning och jag jobbar som psykiatriskötare. Efter fyra arbetspass kan konstateras att det här troligen är det bästa jobb jag haft. Som timvikarie är mitt jobb nämligen i mångt och mycket att bara finnas där. Prata med patienter, kolla tillsynen, fixa mat och fika och finnas tillhands när patienterna vill umgås eller behöver någonting. Med andra ord, jag har tid. Och jag har fått höra fina saker av patienterna just för att jag har tid. Eftersom jag inte har några andra ansvarsområden än att just vara på plats får jag den lyxigaste rollen, den som hinner. Och jag älskar det.

Det andra som är bra med jobbet är att jag bestämmer själv hur mycket jag vill jobba. Vilket är väldigt praktiskt, eftersom Emil pluggar heltid nu i sommar. Jag älskar timvik.

Och det finns en oväntad tillfredsställelse i att jobba igen. Det var två år sedan sist, eftersom jag inte ens försökte jobba den sommaren jag väntade Leoniden. Visst har jag haft praktik,...

Idag har jag varit på utbildning inför sommarens jobb som psykiatriskötare. Dagen har ägnats åt en genomgång av psykiatrisk omvårdnad och psykiska sjukdomar och störningar. Som vanligt är det få saker som fångar mig så mycket som just detta. Jag glömde till och med av att sticka strumpor under föreläsningen, jag satt bara och antecknade och lyssnade. Ett gott betyg, helt klart.

Det mest intressanta var nog repetitionen av den så kallade stress. och sårbarhetsmodellen som förklaring till psykisk ohälsa. Modellen innebär att psykisk ohälsa uppkommer när den sammanlagda mängden stressorer =(händelser/omständigheter, exempelvis arbetslöshet, en elak kommentar, dåligt förhållande osv) och känslighet (=till exempel ärftlighet för psykisk sjukdom, en viss personlighetstyp, tidigare svåra upplevelser osv) blir tillräckligt stor.

Med andra ord: mängden stressorer tillsammans med mängden känslighet avgör om psykisk ohälsa uppstår.

Hur känslig man är varierar otroligt mycket mellan olika personer. Men ju...

En lärare jag hade i kursen "Iranska kvinnors värld" sade under en föreläsning att ett jämlikt samhälle inte kunde uppnås utan att skilsmässor både var lagliga och accepterade. Min första reaktion var att det var ett ovanligt cyniskt påstående, men när jag lyssnade till argumenten började jag sakta se en poäng.

Läraren menade att det även i den svenska, så kallade jämställda, kulturen behövdes skilsmässor för att öka jämställdheten. Skälet till detta? Att tusentals år av mansdominans inte kan brytas om kvinnan är bunden för resten av livet till en man, oavsett hur han behandlar henne. Genom att giftermålet är oåterkallerligt kan mannen (och för den del kvinnan, men oftast ändå mannen) behandla sin andra hälft efter sitt eget tycke utan att hon lämnar honom. Genom skilsmässa kan kvinnan däremot antingen leva ensam eller söka någon som behandlar henne bättre.

I praktiken innebär detta alltså att en man inte bara kan strunta i kvinnans välbefinnande och ändå ha henne kvar. Om hon har laglig och "moralisk"...

Jag skriver en del just nu. Passar på att lägga ut ett kort stycke här i bloggen, för i det här fallet är det helt mina egna ord personerna talar med.

Det här är min syn på hur man kan förhålla sin till någon annans mentala hälsa. Varken mer eller mindre.

.

"Jag vill ha sällskap, inte sympatier. Men när en del personer ser mig så här blir jag mer av ett välgörenhetsfall än en vän. Och jag behöver inte det. Det är för sjutton värre än själva ångesten. Jag vill inte ha folks välmenta råd om att träffa en psykolog eller ändra livsstil. Jag umgås med människor för att jag trivs med dem, inte för att de ska rädda mig.

Jag är stammis på psykiatrimottagningen. Jag har pratat om min barndom, jag har fått beteendeterapi, jag har fått andningsövningar, ett otal tabletter och möjlighet till sjukskrivning. Jag har hjälp. Den vill jag ha av min läkare. Inte av mina vänner. Inte med det här. Det finns läkare som hjälper mig med det här. Jag har föräldrar som faktiskt bryr sig. Jag tar gärna emot hjälp med...

vaknade av Leoniden och insåg efter några sekunder att jag mådde bra. Att kroppen inte tyngdes ner av tankar och att jag faktiskt var utvilad.

vardagsmirakel.

Det är en sådan period i mitt liv.

En sådan period då jag skriver, skriver och skriver. Bekämpar ångesten med skrivandet, tabletter, musik och cigaretter. Ägnar lediga stunder åt att sitta framåtlutad och andas.

Naturligtvis är det lättare ibland. Som på dagarna. Men morgon och kväll, för att inte tala om natt, är tyngre. Det vrider sig inuti mig.

Jag har fina stunder med vänner, familjen och mina ord. Jag tillbringade hela dagen idag med mamma och glömde nästan helt bort att det kliade inombords. Jag är lycklig. Men ibland är det svårt att få luft.

Jag har vetat att de här perioderna skulle komma. Men det svider att inte kunna vara lika aktiv med Leonid som jag brukar. Och det känns nästan otacksamt att inte orka gå upp på morgonarna, även efter att ha sett hans stora leende när han kommer krypande mot mig över sängen.

Jag har levt med sådana här perioder sedan jag var elva. De brukar vara värre. Och längre än de varit det senaste året. Så egentligen är det på väg åt rätt håll. Nu ska jag...