Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

och så blir tiderna ljusare och jag vaknar efter att ha varit sjukligt trött. jag var hos mamma och Reine och såg på Poirot. Sedan åkte jag hem till min och Emils lägenhet och storstädade, sedan bjöd vi till trerätters middag här hemma.

Andreas, Rebecka (och i henne lilla Boris) och Emms kom och såg filmer och åt.

Förrätten var hemskt avancerad.

Det var en skön kväll/natt och nu är det morgon. Idag ska jag träffa Eva och Maria och spela TV-spel, men först några timmar vid datorn för att studera mikrobiologi. Jag tror jag börjar få lite studiemod.

Lycka. Nåd.

hur ska man som förälder hantera en dotter med ADHD som är gift med en pojke med Aspergers och ADHD?

Den frågan brottas mina föräldrar med emellanåt. Hur ska man ta hand om utan att inkräkta på den personliga friheten, hur ska man stötta utan att omyndigförklara? Och hur ska man leva när man inser att ens dotter aldrig kommer att vara som andra vuxna barn?

ibland blir jag hemskt ledsen när jag tänker på det. att det är ganska jobbigt att inte kunna njuta av att barnen blivit vuxna på samma sätt som andra föräldrar kan. Att veta att tystnaden från dottern antingen betyder att hon är i full gång med någonting eller att hon ligger apatisk på sängen och inte orkar med någonting alls. jag önskar att mina föräldrar kunde få slappna av lite mer, njuta av att deras barn är vuxet och gift och har ett eget liv. men det fungerar inte alltid riktigt så.

och som dotter, hur förklarar man att man bara måste, måste, måste resa hit eller dit, pierca sig, köpa fler husdjur eller någonting, trots att man har alldeles...

jag har i princip tillbringat två dygn med att ligga i sängen. ett litet undantag några timmar då jag hjälpte B att flytta. just nu är första gången på två dygn som jag inte är så trött att jag inte kan annat än att blunda.

jag har tittat på Joan of Arcadia i några timmar och är på benen igen nu. jag vet att det kanske är patetiskt, men den får mig att vilja ta ansvar för mitt liv. och är det så så är det väl gott nog?

så jag tar några tvekande steg till toaletten, upptäcker att jag faktiskt orkar, tar några steg in i vardagsrummet, tänder ljuset i den kolsvarta lägenheten och sätter på Åka Bil på spelaren i köket. Flyttar in våran vita kanin till djurrummet för hösten, möblerar om där så att alla ska trivas. Och så äter jag.

Kanske blir det människa av mig tillslut?

Jag vill inte vara ett kolli. Beslutet är det svåraste. men jag vet ju vad jag vill och inte vill.

det är inte stolthet över vad jag klarar. det är en förundran över att det blir gryning igen. och en längtan att se solen gå upp...

idag är en av dagarna få min blick skyggar för spegelbilderna jag ser.
jag vet inte vem det är men det är inte jag.
och en grå sörja av trötthet ligger över den tidiga hösten utanför, jag kan inte motivera mig till något.
snart bildas stigar i mattorna, jag vankar runt i lägenheten som den rastlösa ande jag är.
helst av allt vill jag bara vila, lägga mig ner med musiken i huvudet och strunta i kroppen, bara låta tankarna vandra. aldrig mer befatta sig med kroppen.
(now your body is gone, but angel, you will live...)
men man gör inte så.

I was cold in a dream
somewhere close to the surface
Between the ice and the stream
there is three inches of air
So I swam towards the light
I let my breath get there first
When I opened my eyes
I saw myself in the mirror
And I knew I would do like my father has done
Yes, we will never break from these chains
Your life is gonna course like a history book
Don't be frightened of turning the page
Cause it's is all the same
_It...

Hemma i Uppsala igen. Idag ska jag försöka underlätta mitt liv. Det vill säga, jag ska försöka minska på antalet plikter och saker jag borde göra. En del av det känns tungt värre, för jag vill verkligen vara med överallt.

Det här ska göras:
- Avsluta telefonsvararen på mobilen (stressigt, jag avskyr telefonsvarare!)
- Säga till styrelsen på världsbutiken Globalen att jag faktiskt inte mår tillräckligt bra för att klara att vara aktiv just nu. DET känns jobbigt.
- Säga till styrelsen på Vildåsnan att jag inte kan vara aktiv längre, av samma skäl. Känns också verkligen visset...
- Städa undan massa skit i lägenheten så att det blir mindre stökigt, mer trevligt.
- Gå igenom de papper som jag lagt på hög och sortera dem.
- Städa ur garderoben.
- Börja använda kalendern igen.

Förutom det ska jag försöka göra klart lite fler tackkort till alla som var fina mot oss i samband med att vi blev giftiga.

Sedan ska jag försöka organisera lite när det gäller att jag måste komma ut lite varje dag, så jag...

Fredagsnatten tillbringades med förfest hos Carro och Leo och sedan utgång till Open Mind.

Så här såg det ut i bilder:

Det här är den sista bilden som är mänsklig på mig. Sedan blev jag vänd uppochner på dansgolvet av någon kille, råkade få med mig någons bortglömda gubbhatt på huvudet, gick vilse i Sundsvall och blev upphittad av Carro, som räddade mig trots sin mörkrädsla, vilket var jättefint.

Gissa vem som sov gott?

Nu är det morgon och jag och Leo spelar Guitar Hero på Leos nya rosa Playstation. Eller, rättare sagt, Leo spelar Guitar Hero och jag har gjort två väldigt primitva försök på lättaste nivån. Carro sover fortfarande, trots (o)ljudet i ettan.

Ikväll...

Är i Sundsvall och bor med fem katter och två kvinnor i en etta. Det är mysigt! Och jag är, tro det eller ej, knappt allergisk!

Så här ser min vistelse ut i bilder, i alla fall hittills:

Jag tror jag tycker hemskt bra om Sundsvall nu.

Kärlek,
Jarita.

.
jag sliter mig i håret för att förstå någonting som jag knappt kan koncentrera mig på att läsa. jag försöker smälta klumpen av ångest innanför bröstbenet. jag försöker lära mig att strunta i om jag har aptit eller inte och bara äta istället. jag försöker hålla ordning i den stora röra som är mitt liv. jag försöker att inte drunkna i all kärlek jag känner. jag skäms över att jag förlorar mig i böckerna och filmerna och får som ett hål i hjärtat när allting inte är som jag vill att det ska vara. ren kärlek, tack.
.

.
och jag vill bara ge kärlek. to love and to be loved. and to know that's enough.
.