Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

jag är trött.

socialt umgänge är människor som har det där som jag saknar. en förmåga att följa med i andras tankar och inte drunkna i sina egna.

att jobba mer än deltid är en bedrift som jag aldrig vill försöka mig på. att någon lyckas är ett under, och nog för att jag tror på under, men det är inte ett under som kommer att drabba mig.

ibland längtar jag så fruktansvärt mycket efter att kunna plocka av mig huvudet, lägga ifrån mig det i någon garderob och bara vara. vara ifred från en hjärna som går alldeles för snabbt och ständigt söker en mening och ett mönster i allt.

min personliga panik bor mitt emellan naveln slutet av mitt bröstben. därifrån sprider sig paniken som ringarna kring ett borreliabett.

längtan och livsviljan (som ibland är så stark att den skadar mig) bor klassiskt nog bakom mitt bröstben, någonstans nära den köttiga muskel vi kallar hjärtat. enda sedan jag var en liten nybliven tonåring har jag haft en återkommande känsla av att hjärtat ska börja växa ohämmat, pumpa mer...

Det är sommarljust utanför mina persienner.

Jag är tröttare än jag varit på länge, efter över en veckas konstanta sömnbrist. Jag är trött när jag vaknar, jag är trött när jag gör mig iordning, jag är för trött för att äta och jag är trött när jag ska sova.

Men det är just i den stunden, den stunden som borde vara den bästa, som det blir som värst. En allt mer påträngande känsla av panik börjar spridas från en punkt några centimeter ovanför min navel. Jag vet inte varför paniken kommer just därifrån, men det gör den. Den sprider sig, når hjärtat som börjar slå snabbare, får mig att vrida mig i sängen, gripa efter någonting att fästa tankarna på. Men min hjärna är som teflon, inga tankar fastnar, och rastlösheten börjar spränga i bröstet. Jag försöker slappna av. Försöker tänka på en öde söderhavsö. Försöker forma berättelser i huvudet. Men mitt huvud är teflon och allting rinner av.

Kvar är jag. I panik slår jag på ett nytt avsnitt av någon tv-serie på datorn för att stilla paniken en stund, försöka...

En orolig morgon i mitt huvud. Jag finner tillslut en nästan extaslik lycka mellan all oro. Alldeles för hög musik i mina hörlurar och en välkänd röst som sätter ljud på mina tankar. Och plötsligt dansar jag och sjunger tyst tillsammans med Conor. För han vet det som jag också vet. Att allt måste höra hemma någonstans.

Jag vet att jag själv sällan orkar läsa låttexter som folk publicerar. Men det spelar ingen roll. Den här låten är för mig.

Leave the bright blue door on the white-washed wall
Leave the death ledger under city hall
Leave the joyful air in that rubber ball today

Just leave the lilac print on the linen sheet
Leave the birds you killed at your father's feet
Let the sideways rain in the crooked street remain

Leave the whimpering dog in his cold kennel
Leave the dead starlet on her pedestal
Leave the acid kids in their green fishbowls today

Leave the sad guitar in its hard-shell case
*Leave the worried look on...

enligt de senaste årens forskning beror de flesta av mina funktionsavvikelser på att det är fel på mitt belöningssystem.

Man skulle kunna beskriva det som en psykolog på jobbet gjorde, nämligen att när en "vanlig", neurotypisk, person möter någon annans blick skickas signalsubstansen dopamin ut och ger en känsla av belöning, en form av "kick", vilket gör att personen fortsätter att hålla kvar blicken i den andres, och får fortsatt belöning.

I mitt fall sker inte dopaminutsöndringen. Jag får ingen belöning av att möta en blick. Därför vill min blick fortsätta att söka av omgivningen efter något som kan ge samma känsla som neurotypiska personer får av att möta en blick. Mina ögon rör sig ständigt, utom när jag genom ett inlärt beteende och artighet håller kvar min blick i din.

Att min hjärna har mycket svårare att ge mig belöning i form av dopamin gör att jag ständigt känner mig rastlös och jagar efter någonting som känns tillfredsställande. En sysselsättning som lyckas ge mig belöning, en syn som...

är trött men ser lugnet framför mig. Lyssnar på drömsk elektronika och lär mig att fullständigt försvinna in i det.

Dagar av jobb, lek och lite plugg. Sömnsvårigheter. En önskan om att kunna slappna av på kvällen, istället för den känsla av rastlöshet och panik som kommer varje gång jag ska sova.

Kanske kan jag fokusera bättre nu, men istället förföljs jag av en alldeles för ofta återkommande känsla av rastlöshet, av klåda inombords. Klaustrofobi överallt. Utom i vattnet. När jag är i vattnet är jag lugn. Med huvudet under vattenytan finns ingen panik, ingenting alls. Bara jag.

Kort sagt borde jag bli ett blötdjur. Eller sova i badkaret.

Nu är det semester på riktigt.

Inte det att jag inte ska jobba mer (jag ska jobba imorgon), inte det att det kommit smultron bredvid ingången till lägenheten, inte det att jag tagit årets första dopp.

Nej, det är ett tydligare tecken än så.

Jag har inget att göra.

En stilla stund vid datorn. Liggandes ensam på mage med datorn framför mig på det svarta sammetsöverkastet hade jag en stilla stund. En sådan stund jag älskar, en sådan stund som är som gjord för att få ner lite av allt det jag haft i huvudet, få ner det på papper. Förväntansfullt öppnar jag dokumentet jag håller på med, läser igenom det senast skrivna stycket, och kommer sedan av mig.

Jag har tydligen inget att berätta idag.

Istället för att sova formulerar jag berättelser.

Det har varit så i några veckor nu. Sömnen vill inte komma och det enda sättet att hindra min hjärna att gå på högvarv i paniken över den uteblivna sömnen har varit att berätta. Mitt i kaoset som uppstår när min hjärna tänker alldeles för många tankar på samma gång kan ett försök att formulera, att uttrycka, ge ett visst lugn.

Någon har beskrivit känslan som att ha en TV som visar fem kanaler samtidigt. Det stämmer. Precis så känns det ibland. Hjärnan rusar. Mest påminner det mig om när jag var liten och pappa (jag vet inte varför jag just minns pappa göra det) skulle söka efter kanalerna på TV:n efter att antennkabeln varit utdragen. Snabbt växlar bilden mellan myrornas krig, en dålig mottagning av en kanal, snabbt vidare till en blandning mellan två kanaler, mer myrornas krig och sedan, plötsligt, en klar, tydlig och skarp bild av en enda kanal.

Den bilden, av en enda kanal, är målet för min hjärna. Det är ett lugn som gör det möjligt för mig att...