Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

Måndag morgon. Tentaångest, CSN-ångest, trötthetsångest.

Jag borde köpa en Trisslott, kanske man vinner tillräckligt för att kunna klara sig i vår hur saker än går.

Svårt att sova, ligger mest och oroar mig för allt och inget, och det är inte likt mig. Idag får jag ta tag i saken och bestämma mig för att vara positiv och lita på att Gud ser en lösning, hur tentan än går.

Vad gör man för att kunna slappna av?

Fem dagar kvar till tenta. Jag ägnar hela dagarna åt att läsa, läsa, läsa... Jag ska klara det. Jag vet att jag kan, om jag bara tar mig samman hela tiden. Det betyder så otroligt mycket för mig, det här är en tenta som jag försökt med i ett och ett halvt år, och som tvingade mig att hoppa av studierna. Nu ska jag slå mig själv med häpnad.

Varvar hela tiden plugget med små andra sysslor, ADHD har man inte för inte. Plugga tio minuter, städa/gosa med djur/äta osv i fem minuter. Idag har jag varvat pluggandet med att totalt städa ut djurrummet. Samtliga djur har fått pedantiskt rengjorda burar och flyttat ut i vardagsrummet, så mysigt att ha dem nära, kan se Rubbit, som skuttar fritt på golvet nu, och alla de andra små hårbollarna hela tiden. Tillsammans med hårbollarna lyssnar jag och Emil på Moby och Amy MacDonald. Jag pluggar och Emil... gör säkert någonting djupt på datorn. Säkert...

Hela kroppen har fått sig en omgång idag, vi har skrubbat väggar (!) och golv i djurrummet, och jag kan säga er att...

Om cirka en månad blir vårat nya, gemensamma efternamn officiellt.

Äntligen!

Så var jag tillbaka, efter ett par veckor av julfirande, gravt illamående och extrem trötthet.

Pausen har varit ofrivillig, men nu, när jag sitter här, nybadad, pigg, med mat i magen (inte utanför) och klädd i riktiga kläder (inte bara pyjamas och huvtröja) så känns det faktiskt som om livet kanske kommer tillbaka. Det har varit tuffa veckor, och ordet "nödslakt" har cirkulerat i huvudet allt som ofta.

Så vad har hänt? Ja, min favoritsysselsättning har varit att ligga ner i ett mörkt, tyst rum med något kallt på pannan, en filt om benen och slutna ögon. Det är nog det jag ägnat allra mest tid åt de senaste veckorna.

Och svaret på frågan som kommer är ja, det växer någonting inuti mig, och det är inte cancer, utan något mycket trevligare.

Men förutom att känna mig som en bakfull bulimiker så har jag faktiskt fått en mysig jul med föräldrar och släktingar, avnjutit ett par deckare i bokform (!), hälsat på vänner i Linköping och varit på bröllop. Det låter riktigt aktivt, men betänk att jag under...

inte så bra just nu, men det är helt och hållet fysiskt.

Som i ren automatik hade jag tänkt döpa det här inlägget till "Kvinnor att se upp till". En absurd rubrik, eftersom själva texten ska handla om inspiration att göra någonting eget. Så jag tänkte efter en gång till och ändrade mig.

Det var så länge sedan jag på riktigt diskuterade feminism att jag efter förra inlägget fick blodad tand om genast kom på mer saker jag ville skriva om. Här kommer en av dem.

Saker som inspirerar mig hos andra kvinnor:

- Kvinnor som vägrar bittheten. Att acceptera det som varit svårt, outhärdligt och nebrytande utan att bli bitter och missunsam. Det är en stor, magnifik egenskap som man kan möta hos massor av olika sorters kvinnor. Exempel är kvinnor som råkat ut för övergrepp men kämpar emot att bli ett offer, kvinnor som aldrig hittade kärleken till en partner och går genom livet utan sambo eller pojkvän, kvinnor som drömde massor om resor och jobb när de gick på gymnasiet och sedan fastnade i ett låglöneyrke utan möjlighet att på kort sikt förverkliga de...

Det debatteras flitigt på nätet om vad som egentligen är feminism. I en nyligen publicerad debattartikel anklagar man några få, bloggande tjejer för att vara de som återför husmorsidealet. Att i och med att dessa tjejer skriver om bakning, loppmarknad och pyssel så kommer 50 års aktivt arbete för jämställdheten att ställas på ända och försvinna ner i glömskan.

Det är skrattretande.

Jag läser många bloggar, kanske främst för att jag sitter och pluggar vid datorn så många timmar per dag. Och 90% av de bloggar man hamnar på handlar om festande, dyra kläder, skönhetstips, vikthets och liknande. Detta räknas alltså som det framsteg som vi har gjort på 50 år? Att gå från att pyssla till att festa fyra gånger i veckan. Jaha. Blir världen bättre av det?

Naturligtvis är det underbart att ha friheten att som kvinna välja att gå ut istället för att sitta hemma och vänta på en man. Men vad vi gör när vi inte väntar på en man är kanske inte den intressantaste frågan. Vissa klättrar på klätterväggar, andra...

Advent, en tid av väntan. Sant. När jag var yngre var december kanske årets längsta månad, eftersom jag längtade så till julafton. Numera njuter jag av hela månaden, även om vissa saker är direkt kräkframkallande, som Burger Kings julskiva med trummaskiner.

På något sätt känns det som om mitt liv alltid ligger i advent. Väntan. För allting tar så lång tid. Kanske beror det på att jag saknar tidsuppfattning. Jag har ingen aning om hur snabbt eller långsamt tid går, den bara finns där. Ingenting är snart, allting är "sedan". Samtidigt så har det sina fördelar att leva så, man har mycket tid på sig.

Ibland funderar jag på att öva upp mitt tålamod. Men som Lennon sade; "life's what's happening while we're buzy making other plans", så kanske är mitt bristande tålamod bara en stor välsignelse. För jag sitter aldrig och väntar, det har jag helt enkelt inte tålamod till. Jag gör andra saker, jag tänker andra tankar och hoppas att det ska betyda någonting i det långa loppet.

Förut längtade jag till...