Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

För alla er som undrat hur sjutton en räkodling á la Jayla ser ut. Håll tillgodo.

Dock är bilden några veckor gammal.

En vacker dag kommer en bild där hela jag syns. Min kamera är dock på strejk, och bilden ovan tagen av en kompis. Så länge får ni hålla tillgodo med bilder på andra saker.

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!

(jag har blivit godkänd på anatomin, det tog bara ett och ett halvt år!!!)

Just nu handlar allt om väntan. Väntan på resultatet från förra kursen (får jag fortsätta?), väntan på pappa och Bettans flytt, väntan på att börja må bättre i huvudet, väntan på att börja förstå vissa delar av livet, som fortfarande är som stora frågetecken för mig.

Livet är också trötthet. Trött på att vakna kallsvettig tre gånger per natt, trött överhuvudtaget, trött på att sitta framför min datorskärm och trött på att vänta på saker. Trött i kroppen, trött i lederna och trött på oron.

Men livet är också ljust på sina håll. Ljust när jag känner mig älskad, just när jag leker med gitarren, ljust när jag känner att jag har vissa delar av livet under kontroll.

Och jag tänker, alldeles för mycket.

Jag har troligen världens längsta lista över saker jag verkligen vill göra. Som jag tidigare nämnt så anser mamma ibland att jag har "bråttom att leva". Själv tycker jag inte alls att det känns bråttom, bara spännande. När jag var yngre kunde jag aldrig hejda mig för rimlighetens gränser, men nu börjar jag lära mig att faktiskt tänka över vissa konsekvenser.

Stolt konstaterade jag, sittandes på min terminsregistrering, att hjärtat visserligen hoppade över femton slag sammanlagt, men att jag inte direkt började planera när de nämnde chansen till utlandspraktik i höst. 12 veckor ifrån min lilla nykokta Räka, när den bara är 3 månader? Nej, där går väl ändå min rimlighetsgräns. Tro det eller ej. Istället tog jag mig lugnt samman och insåg att jag lika gärna kunde göra utlandspraktik ett år senare, och i Europa, så jag, Emil och Räkan kunde pendla lite hit och dit. Polen, kanske? Jag har alltid velat se Polen.

Eva och hennes gitarr har också påverkat mig, som jag skrev om i tidigare inlägg. Tack vare Nina...

Så var jag tillbaka på mitt program igen, på en ny termin. Visserligen bara i fem veckor, om inte tentan blev godkänd, men det är ändå fem veckor av intressanta studier. Blir tentan godkänd så blir det en hel termin och massa rolig praktik på en medicinsk avdelning. DET vore toppen. Men om jag inte klarar tentan är det också mer och mer okej, då blir det lite annat i ett halvår.

Resultatet från grupptentan kom idag, högsta poäng där! Nice. Nu ska de läggas till mina poäng på anatomitentan. Ju fler poäng...

Fyra otroligt bra dagar har förflutit. Nästan inga feberkänslor alls, nästan inget illamående och humöret uppåt nästan hela tiden, mycket för att jag äntligen kan börja träffa människor igen. Helgen tillbringades med Emil, Andreas, Rebecka, Nina, William och Eva. Ett långt samtal med Bahira ingick också, samt en massa lyckligt skvaller från släkten. Låt oss konstatera att kärleken kan blomma upp även i januari...

Min familj på västkusten håller på att påbörja flytten från och med den här helgen....

Tentan avklarad!!

Kändes bättre än någonsin, missar jag så är det bara med något ynka poäng, och det kan ju rättas till på fredag, då jag kan tjäna tre tentapoäng på en grupptenta. Mycket upplyftande.

Nu längtar jag (visst är det underligt?) så oväntat mycket efter terminstarten i termin 3, den 19e januari, fem dagar kvar nu. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men det ska bli otroligt skönt att börja läsa schemalagt igen. Och, kanske mest av allt, någonting helt nytt, som jag inte rabblat i ett och ett halvt år...

Någonting som jag lärt mig mycket om under mitt "studiefria" (haha) år är studieteknik. Den här kursen kommer jag inte att skjuta upp någonting, utan ta tag i allting samma dag. Och aldrig, aldrig skippa en föreläsning. OCH skriva bra, utförliga anteckningar på allt, och sortera dem.

Äntligen går mina studier framåt.

Resten av dagen njuter jag av att inte behöva plugga på fem dagar. Har inte känt mig så ledig på ett och ett halvt år.

Hoppas så att det här går vägen. Men...

Nu är skyddsnätet runt mig inkopplat, och som alltid känns det som en sorts lättnad, att veta att man ska få hjälp och att de som finns runtomkring vet hur de är.

Det är en slags lättnad att erkänna att allt inte är riktigt som vanligt. Plötsligt inser man själv också att man kanske måste förändra vardagen tillfälligt. Sova stabilare, sysselsätta sig med annat än att bara tänka, se till att få vissa saker gjorda trots tröttheten.

Emil håller om, sover middag intill mig, lurar mig att skratta och löjla mig. Det är hemskt fint.

Imorgon är det tenta och jag är inte så orolig längre, hur det än går så löser det sig på ett eller annat sätt. Det är okej.

Runt omkring mig finns fina människor. Och jag gläds åt det.

Räkan därinne i magen gör sig mindre påmind, i alla fall i form av illamående. Nu mår jag oftast fint dagtid, medan kvällarna är... tröttande. Men nu är det vecka 14 och det börjar kännas allt bättre, och längtan efter Räkan växer också. Dock har magen krympt, paradoxalt nog.

Läggdags...

På väg in i dimman igen.

Förlåt om jag tappar allt socialt vett, om jag inte klarar att ringa, prata, umgås. Det är så många känslor och tankar inuti mitt huvud som inte är mina egna just nu. Jag känner inte igen mig själv, förstår inte var all apati och all irritation kommer ifrån. Min uppmärksamhet är obefintlig och jag sover inte som jag borde.

Ingen sympati. Bara en förklaring till er som undrat. Och en ursäkt.

Afraid of an airplane
Of a car swerving in the lane
Of a dark cloud too low
Of being swept away by the undertow
Of a building tumbling down
Of the dream when it's underground
Of the icy mountain roads
We have to take to get to the show

There's just a time when we must all let go the breath that we hold
There's just a time when we must all let go the breath that we hold
But not the unknown
We have to let go

Afraid when the phone rings
Another breath of life has ceased
It seems, it's just lost so easily
Afraid my heart it beats too slow
Or that I died and...