Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

Sista fredagen i mars njöt jag och Emil av den bästa spelningen på väldigt länge. Eldkvarn spelade på Katalin och efter en nio timmars arbetsdag var det ljuvligt att sitta och lyssna på Plura och gänget.

Jag provade min nya kamera nära scenen.

Vissa kvällar är vackrare än andra. Speciellt om man sitter intill pojken på sista bilden.

Den här hälsningen har mött mig varje morgon i två veckor på väg till min praktikplats.

jag vill inte jobba heltid.
jag vill inte behöva medicineras för att vara okej i andras ögon.
jag vill inte behöva krympa min personlighet för att kunna bli accepterad på en skola eller arbetsplats.
jag vill inte sitta i möten och tala om hur jag känner och hur jag upplever saker. faktum är att det är sjukt att ordna massa möten för någon vars diagnos innebär att hon avskyr just sådant.
jag vill inte behöva kämpa dubbelt så mycket för mina rättigheter som andra, bara för att jag har andra förutsättningar.
jag vill inte vara normal.
jag vill bara vara.

Skulle bara, för en gångs skull, vilja att någonting var lite enklare.

Ett inlägg som illustrerar min första lediga dag sedan jag fick min nya kamera i handen. Har fotograferat nonstop sedan dess, men här är första bilderna, av en ledig torsdag.

Vaknade när Emil gick upp och gjorde mig i ordning för att uträtta ärenden. På vägen till bussen så försökte jag på självporträtt.

Dock är det svårare att ta bilder på sig själv med nya kameran, den gamla hade mer avstånd.

Jag försökte boka tid för riskprovet del 1 på körskolan, men det var så nytt att de inte hade mer än två tider för utbildningen än. Sedan gick jag till akademiska sjukhuset för att ordna med lite papper, och på vägen så passerade jag svandammen.

På tågstationen hämtade jag upp älskade B.

Vi slog oss ner med Emil på Östgöta nations fik.

Jag och B gick runt i stan.

...

...börjar min blogg att bli bildrik igen. Då kommer nämligen äntligen min nya kamera, som jag beställt idag!

Som ni kanske förstår innebär det att jag än en gång lyckades få rätt mot CSN, och alltså får mina pengar vilken dag som helst. Detta firades med att beställa en alldeles egen Nikon D60, så nu kan Räkans framsteg (eller min mages, snarare) dokumenteras, liksom vardagslivet och saker som är vackra. Efter tre månader utan kamera är lyckan mycket stor.

Andra goda nyheter:

- Pappa och Bettan har äntligen flyttat in i sitt nya hus, där det finns, hör och häpna, mer än 41 kvadrat!
- Min senaste tenta, den i medicinsk vetenskap, är godkänd på första försöket. Nu är jag ikapp med allt utom 4,5 HP!
- Min vinterkräksjuka varade bara 24 timmar. Ljuvligt, ljuvligt.
- Äntligen helt färdiga med anmälan till sommarens kurser. Teologi och skönlitteratur för mig, Fornnordisk religion för Emil.
- Grattis mamma och Reine, som båda har...

Vi har intagningsstopp på avdelningen där jag jobbar. Anledningen är ett virus som heter Caliciviruset, mer känt som Vinterkräksjukan.

Imorse kom jag som vanligt till avdelningen, mådde prima trots den mycket tidiga morgonen, drack en kopp te och pratade med några medan jag väntade på att jag skulle börja. Jag hade bara kommit in på sjuksköterskeexpeditionen, satt mig ner med min handledare och börjat gå igenom dagens patienter då jag plötsligt fick en underlig känsla i halsen.

Jag försökte svälja bort den, hoppades att det var graviditetsillamående, men 15 sekunder efter att jag börjat känna mig konstig fick jag kasta mig mot expeditionens handfat och tömma hela magsäcken.

Sex häpna ansikten vändes mot mig från alla skrivbord. Själv var jag så häpen att jag inte visste vad som hände. Jag bara fortsatte hulka medan min handledare sprang efter handskar, förkläden och sprit. Efter att ha mottagit de andras beklaganden med "det är lugnt, jag är van att spy" blev jag hemskickad. Fick inte ens städa upp...

Det brukar vara jag som snurrar snabbare än omvärlden, men jag tror att det har börjat bli tvärt om. Mina tankar har liksom saktat ner lite, kommit i en helt ny ofas med omvärlden. Istället för att gå för snabbt går de för långsamt. Eller kanske bara alldeles för nära mig.

Allt oftare kommer jag på mig själv med att vilja säga att jag faktiskt inte har någonting att säga när människor frågar mig om saker. Helt enkelt för att jag inte har lust att sätta ord på allt. Alla frågor om vad jag tycker och känner känns på något sätt överflödiga, det är tillräckligt mycket med att bara hinna vara.

Jag har kanske blivit tystare i allmänhet. Först trodde jag att det var början på en nedåtspiral av att må dåligt, men nu inser jag att det nog inte är så, det är bara ännu en fas. En fas där jag allt oftare vill säga det intresserar mig inte när folk undrar varför jag inte gör vissa saker.

Jag har börjat iakttaga. Jag, som alltid hörts och synts. Men just nu väljer jag en plats längre bak, för att få plats att...

idag var jag med Elin in på en språkresebyrå där hon fick den sista informationen hon behöver inför att boka sitt halvår i Spanien. Detta lärde mig två saker. För det första att jag aldrig skulle orka plugga språk utomlands (TVÅ timmar grammatik om dagen??) och för det andra att jag verkligen måste ha en resa att planera, det rycker i resenerverna och jag hoppar upp och ner vid tanken på att få se någonting nytt. Att det inte blir några resor det närmsta halvåret är jag fullt införstådd med, men efter det... Helst vill jag ta med mig Emil och Räkan och flytta till Cuba på obestämd tid, jag har hört så mycket intressant om deras sjukvård. Yummi.

En annan tanke som dykt upp under dagen är att jag måste sätta igång med lite mer av mina små vardagspassioner igen. Allt sådant försvann när jag låg och mådde pyton i några månader, och sedan har jag liksom inte kommit igång igen. Det känns. Det är någonting som saknas. Skrivandet, tecknandet, allt. Eftersom jag är så sugen på Cuba och har bestämt mig för att...