Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

Jag har nog varit på bättre humör de senaste månaderna än jag varit på år och dag. Kanske är det må-bra-hormonerna som har intagit min kropp helt och hållet. Jag vet inte, men jag uppskattar det oerhört. Samtidigt så har jag blivit lite mer irritabel än tidigare, och har svårare med främmande människor än jag tidigare har haft. Detta leder till nya problem, speciellt om man är en vandrande badboll.

För det första. Jag är faktiskt mer än en vandrande babybehållare. Jag vet att det är svårt att tro, men jag uppskattar faktiskt att folk hälsar på mig innan de hälsar på min mage. Dessutom har jag fortfarande intresse av att prata om annat än min mage. Jag har helt slut på svar på frågan "hur mår magen?". Kommer snart att börja säga vad jag faktiskt tänker när jag hör den kommentaren.

För det andra. Människor tenderar att tro att min mage är allmän egendom. Jag ogillar att krama bekanta, och jag ogillar lika starkt att bekanta eller ibland främlingar, smeker min mage. Har allvarliga funderingar på att börja...

Det är kanske lite tyst på bloggfronten för mig just nu. Det beror mest på att det är mycket som händer, framförallt när det gäller studierna och allt annat.

Bland annat så läser jag just nu inför tentan på den kursen jag faktiskt går på, samtidigt som jag läser om en 4,5 poängskurs som jag också ska tenta i början av juni. Dessutom har jag kompletteringar på två uppsatser som ska ordnas innan sommaren, samt en liten uppsats som ska skrivas. Utöver detta har jag ju klarat uppkörningen (!!) och läser nu på extra igen för mitt nästa teoriprov. Sedan är det bara att börja förbereda sig för sommarkurserna i sommar.

Idag fick jag dessutom ett sommarjobb några timmar i augusti, vilket aldrig är fel.

- - - - - - - -

Just nu går de flesta tankarna till att njuta av livet samt att klara av studier, teoriprov och hälsan. I kategorin "njuta av livet" ingår att se till att jag träffar människor jag tycker om så mycket som möjligt. Nära döden kan livet inte vänta, ja?

Räkan, eller Leonid, som han lite...

Idag klarade jag av uppkörningen.

Jag. Klarade. Uppkörningen.

Femte gången gillt, så ge inte upp ni andra, som liksom jag alltid blir förstenade av skräck när ni ska köra upp, och därför gör bort er totalt. Tillslut går det!

Missade teoriprovet med en poäng, men den 2 juni skriver jag igen, då kommer jag kunna teoriboken utantill och gå därifrån med ett körkort. Sex års arbete pays off. Tillslut!

jag minskar medicinen och ångesten har börjat öka.

jag vet att det handlar om vanföreställningar. men de ökar hjärtrytmen och svettningarna, de gör mig paranoid och gör mig fobisk. det är bara vanföreställningar, men jag klarar inte att lämna mina fyra väggar.

det är vanföreställningar, men om jag lämnar enskildheten blir de alldeles för verkliga.

Jag har en hemlighet, som jag inte alls tänker på som en hemlighet. Jag vet bara att jag till varje pris vill undvika att folk blir medvetna om den. Det är väl också en form av hemlighetsmakeri. Men nu skriver jag om det, för jag måste skriva.

Fester är för de flesta ett utmärkt tillfälle att lära känna nya människor, koppla av och ha kul. För mig är det bästa med fester den sköna känslan efteråt, på väg hem, en lättnad över att man även den här gången klarade av det. Att jag inte sa något osedvanligt opassande, att jag inte glömde av vilka jag redan hälsat på, att jag klarat att passera som relativt normal.

Stora sociala sammanhang underlättas av alkohol. För min del är det mer sant än för många andra. Allt blir lättare om jag redan från första minuten kan börja bygga upp ett lugn baserat på den lugnande effekt som alkohol har. Blir jag lagom berusad slutar min hjärna att ta in de 250 olika intryck per sekund som den normalt gör. Jag får som ett tunnelseende och kan faktiskt koncentrera mig på en sak,...

Becka och Andreas har fått smått. En mycket liten människa lever numera tillsammans med dem.

Liten människa (Måns) fick kotofflor av oss. Det är aldrig för tidigt att lära barn att djur är det bästa som finns.

Måns har nog aldrig fått en större och mer skrämmande kamera uppkörd i ansiktet. Speciellt inte liggande på skötbordet...

Mammas hand och litens fot. Hans tår ser ut som små kolabönor ovanifrån.

Det är inte alltid lätt när man inte kan kommunicera på samma språk. Ibland förstår inte ens mamma vad man säger.

Men om någon viftar med någonting spännande ovanför ens huvud blir livet för fascinerande för att man ska hinna gråta.

Livet måste se hemskt annorlunda ut om man är så där liten.

Emil har en och en halv veckas sportlov, medan jag har fem dagar. Livet är inte alltid rättvist, men just nu är det i alla fall soligt och vackert.

Så här ser lite vårkänslor ut:

Emil, Anna och Marcus slappade på våran baksida för att fira påsklovet. Jag kom hem från min sista dag av praktiken och gjorde dem sällskap.

Emils mamma och hennes man kom på besök på påskafton och hade med sig kycklingar som var garanterat fria från glasbitar och dessutom vegetarianvänliga. Dock tror jag att de är något genmanipulerade, de ser inte helt klara ut i huvudet någon av dem...

Ute på stan tog vi med våra besökare till Uppsala slott och på vägen passerade vi Pelle Svanslös övergångsställe, något som Emils mamma älskade, som trogen Pelleälskare. Någon hade dessutom piffat upp Herr Gårman lite. I Uppsala kan också männen ha handväska.