Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

Det här dygnet känns kort. Kanske kan det bero på att jag sovit 14 timmar hittills.

Och så säger folk att man inte kan sova ikapp den sömn man missat?

Är lite lägre än vanligt just nu. Inte att jag är olycklig, jag är bara lite låg. Det har legat och grott i bakhuvudet i några veckor, och nu börjar det komma ikapp mig. Inte olycklig, bara lite så som det blir varje sommar när allt kommer i otakt. Lite tröttare, lite mer håglös. Lite mindre social och lite mer inåtbunden.

Lite mer behov av ensamhet, lite mindre tålamod. Sådant som har kommit och gått i livet sedan jag var elva. Men det är skillnad nu, nu känns det mer som om jag är överstimulerad och behöver vila lite, förut trodde jag att livet var kört. Det tror jag inte nu. Jag skrattar och myser med varmt Leonidhuvud mot kinden. Vet att om jag är lite tröttare och behöver vila lite mer så är det lugnt, det är inte mer än så.

Världen går inte under längre. Den är bara lite mer tröttande än annars.

my heart think I'm a writer
but my head knows I just can't handle reality that well.

mellan allt jag gör längtar jag efter mina tangenter. Efter min berättelse, min andra verklighet.

Jag tror inte att någon någonsin kommer att få läsa det jag skriver. Ingen skulle kunna förstå hur något som är så banalt som min berättelse har format mig under så många år. Ingen skulle förstå hur skräplitteraturen jag skriver har fått bli en inre dialog som jag lever med väldigt intensivt i perioder.

Och nu har jag längtat oavbrutet i flera veckor. Efter stunderna med tangenterna. Till och med på nattskiften tar jag med datorn för några timmars möjlighet att forma ord. Dock är det svårt att släppa orden sedan när jag måste göra avbrott, vara närvarande i nuet.

Och jag förstår inte själv varför människor som min hjärna format under åren kan bli så viktiga.

Åker ganska ofta ambulans i jobbet numera. I måndags åkte jag in med en patient och fick sitta i passagerarsätet bredvid föraren. Vi pratade lite om vår fascination för att vara "där det händer" , han var fascinerad av att någon verkligen ville jobba med akutpsykiatri och han (som jobbat i över 20 år ambulansvård) sade att "om något nu måste hända så vill jag i alla fall vara där". Jag kommenterade att jag hört att människor med ADHD var klart överrepresenterade bland ambulans och brandpersonal. Då log föraren och räckte stolt upp handen.

- Har du det? undrade jag överraskat.
- Japp.
- Jag också.

Så satt vi där tillsammans medan ambulansen körde in i akutintaget och kände oss lite underligt stolta över det som andra kallar "funktionshinder".

istället för ett analyserande inlägg kommer här en kortare sammanfattning av hur dagarna ser ut just nu:

Jag har fått ihop alldeles utmärkt många jobbtimmar och har därför "kryssat" resten av sommarens dagar, det vill säga sett till att jag inte blir bokad mer än jag redan är. Det innebär att jag nu har 8 nattpass kvar, sedan är jag ledig resten av sommaren (två veckor är inte fy skam, om det inte var för att jag ägnade fem dagar av dem åt tentaplugg och den sjätte till att göra tentan). Känns skönt att inse att jag kommer att ha tjänat mer under sommaren än jag planerat och därför kan ta det lite lugnt. Men samtidigt blir de här 8 nattpassen minst sagt intensiva, då de alltid ligger minst två nätter i sträck. Cappuchino, here I come! Samtidigt; bra med pluggtid under nätterna. Det brukar nämligen vara rätt lugnt.

Leo lär sig stå! Flera gånger de senaste dagarna har han släppt taget om det han hållit i och stått själv i några sekunder. Jag och Emil applåderar och hejar, men Leo förstår inte alls hur...

När jag ibland, vid sällsynta tillfällen, läser lite kort i mina egna ord på bloggen slår det mig att det verkligen inte är en blogg om mitt liv, det är bara en blogg om mitt känsloliv och mina tankelabyrinter. När jag läser inser jag att den bild som någon som inte känner mig så väl skulle få, en bild av en total och fullständig koncentration på det egna jaget.

Nog är det så. Det är så, för att det här en plats att formulera tankar. Tankar som ofta inte går så bra att formulera i sällskap med andra. Tankar som formuleras bäst ensam, vid ett tangentbord.

Så nej, det är ingen sammanfattning av mina tankar, det är en dissektion av de tankar som jag sällan luftar någon annanstans. Bara för att det här är en plats där de tankarna inte stör.

En del oroliga frågor om mina senaste inlägg på bloggen.

Det är lugnt. Saken är ju den att jag mest skriver när jag "är i affekt" (som Den unge Werther skulle uttrycka saken), så det som skrivs är bara ett litet, litet utsnitt ur livet, inte en helhetsbild. Större delen av livet är väldigt mycket glädje. Och kärlek. Men det är just när känslostormarna blåser som jag skriver mest.

Jag skulle kunna uttrycka det så här; jag är inte olycklig, bara ostabil. Jag har inte mer negativa känslor än de flesta om man brer ut det över åren, bara mer intensiva. Däremellan har jag lugna stunder eller intensiva känslor av annat slag. De flesta av mina känslor är intensiva. Det beror på att jag har ett signalöverföringsfel, som jag skrivit alldeles för många tankar om. Det är lite "allt eller inget" som gäller för mitt känsloliv. Det krävs en del för att få fram en signal om en känsla till min hjärna, men när den väl kommer så är det med kraft.

Jag är inte olycklig, bara ostabil.

Och jag trivs rätt bra med det....