Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

Förra natten drömde jag om skrivandet. Människorna jag skrivit om i flera år fick liv när jag sov och jag vaknade lycklig.

Ikväll låg jag i sängen och tänkte på skrivandet, och kände för första gången på länge en intensiv längtan efter att skriva igen. Ideérna, tankarna och en längtan kom tillbaka. Som den var för några år sedan.

Det var en underbar känsla av att vara levande.

Sedan insåg jag att jag glömt ta min medicin.

Det förklarar var den inspirationen kom ifrån.

-

Berättade denna lilla korta episod för Emil. Han skrattade men sade samtidigt att det var tragiskt. Undrade om jag inte kunde ta vissa helger medicinfria så jag kunde njuta av skrivandet, men jag förklarade att abstinensen är tio gånger värre än utgångsläget, alltså vad man medicinerade bort från början.

Så än så länge får jag klara mig utan skrivandet. Men samtidigt har jag märkt en förbättring. Dagarna efter att Leonid fötts så grät jag mycket, över allt från barnprogram till tanken på att Leonid inte skulle vilja krama...

Det blir allt mörkare om nätterna. Vid midnatt satt jag på en busshållplats i mörkret, med regnet överallt runt busskuren, med Emils hand i min och Leo sovandes i vagnen. Mörker är inte så mörkt när man varit hos vänner och sedan ser Leos lätta andetag medan han sover djupt.

Nu ligger han och sover på bäddsoffan i vårat vårdrum.

Leo.

Älskade Leo.

Han föddes den 18e juli, klockan 22.19. Liten, ljuvlig och älskad.

Enda som har oroat är att han (det här är yuck!) "gjorde ifrån sig" i fostervattnet och sedan svalde en del av det, innan han föddes, och alltså fick en del saker i lungorna som kanske inte borde varit där. Så vi har varit kvar lite längre på sjukhuset än vanligt, sitter just nu på neonatala avdelningen och väntar på en sista provtagning innan vi kan flytta tillbaka till vanliga avdelningen.

Vi har glömt laddarna till telefonerna, så vi är inte så anträffbara just nu, men förhoppningsvis är vi tillbaka hemma imorgon, och då går det att nå oss igen, om vi inte sover. Vi har upptäckt att sömn är en hemskt trevlig sak, speciellt om man inte fått ordentligt av den varan eftersom det kommer vårdpersonal in till oss så fort vi slumrat till det minsta. Nu vet jag hur det känns från en patientsynvinkel...

Nu strax dags för provtagning av Leo. Han har inget emot...

Nu börjar människor så småningom återvända till Uppsalatrakten.

I fredags gästades Uppsala av Adina och jag och Johanna hade en helkväll med henne, och igår natt kom Emms hem från Holland. I augusti kommer både Elin och Saddie hem, från Kalefonien respektive Venezuela. I samband med terminstarten så kommer B tillbaka till Stockholm. Alla återvändare är varmt välkomna, Uppsala (läs; "jag") behöver er.

Dessutom ser det ut som vi får en del kul besök i augusti, och ni är mycket välkomna!

//Sällskapssjukt Kaos.

Det är ljust utanför.
Höften värker, lågfrekvent men konstant.
Fläktens svalka ger bara ett lättare uppskov mot värmen.
Ett tjugotal myggbett turas om att kräva min uppmärksamhet.
Lakanet lägger sig hela tiden i nya veck under mig.
Jag byter sida, men höften värker lika mycket ändå.
Ett försök att lägga sig på rygg resulterar endast i att jag får svårt att andas.
Ett försök i att lägga sig på mage blir en katastrof.
Håret, som jag för enkelhetens skull samlat i en hästsvans, lyckas ändå vara ivägen hela tiden.
Motvilligt ger jag upp för högre makter och uppsöker toaletten den trettonde gången den här natten.
När jag lägger mig igen är det fortfarande ljust.
Och min höft värker fortfarande.

Kort sagt, nu får det vara dags. Räkan, kom ut. Jag är helt utmattad nu. Klockan är halv fyra på eftermiddagen och jag har just gått upp för dagen. Det är tydligen uteslutet att sova innan ett på natten och mellan fem och åtta på morgonen. Däremellan tillkommer ett tiotal toalettbesök.

Jag är trött nu....

Vad som gjorts den senaste veckan:

- Avslutat min första sommarkurs, Iranska Kvinnors Värld.
- Kört lätt lastbil när William och Nina flyttade, och hjälpt till med annat i flytten, efter förmåga. Lastbilen rockade, men det var lite läskigt att den var automatväxlad.
- Sprungit i möbelaffärer med Nina efter flytten.
- Lyssnat på deckare.
- Spelat Sims 3 i närheten av våran ljuvliga fläkt.
- Påbörjat en storröjning i lägenheten.
- Konstaterat att min solros nu är lika lång som jag.
- Lärt mig hur vår ärvda barnvagn (tusen tack, Mia och Tomas!) fungerar.
- Umgåtts med mamma och Reine.
- Tagit sovmorgon till tolv på förmiddagen nästan varje morgon. Ljuvligt. Behöver ju vila, säger folk.

Det är väl en kort sammanfattning. Jag har varit dålig på att skriva här på sistone, kanske mest för att många av dagarna är så slappa och lugna. Jag är ovan vid att inte ha en massa saker hängande över mig, nu när jag bara har mina sommarkurser håller hjärnan på att varva ner totalt och det är en underbar känsla....

...but I don't like what I become.

(Sophie Zelmani)

Har ni tänkt på hur vissa människor är fantastiska var och en för sig, men tillsammans så tar de fram sidor hos varandra som gör dem svårhanterliga?

Alla har vi roller vi avskyr. Jag trivs verkligen inte med att vara den som alltid måste bromsa och säga "nej, men hallå, så där kan du faktiskt inte göra". Inte heller trivs jag med att vara den som alltid blir ansedd som ett barn i vuxnas sällskap, och därför inte förväntas tillföra någonting alls.

Vissa personer plockar fram varandras motsatser. Om en är sprallig kan den andra som svar bli så motsträvande att båda mår dåligt av det. Och den spralliga personen kommer att kompensera för detta genom att vara ännu mer sprallig, vilket gör den andra personen ännu mer anti.

Ibland funderar jag på varför vi blir så trängda av varandra att vi går in i de här rollerna, som nästan ingen tycker om och som förpestar våra relationer, får oss att ogilla dem vi själva är i situationen och ger oss agg mot den...