Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

så mycket längtan i en så liten kropp.

Det handlar att sitta på en flotte mitt i en insjö mitt i sommarnatten, se älvdansen över sjön och vira armarna om kroppen för att hålla värmen. Det handlar om att somna i baksätet på en bil när man åker mil efter mil igenom natten. Om att få se varenda land i världen, sätta fötterna på ny mark, stå längst fram i fören på en färja, ett skepp.

Om att dansa i femtiotalsklänningar med svarta lockar dansande kring huvudet och axlarna. Om att stå mitt i en folkmassa och kollektivt skrika och protestera mot makten som vill kväva oss. Det handlar om att ligga bredvid någon annan och höra den personens andetag det sista man gör innan man somnar. Om att vara viktlös under vattenytan. Om att kunna betrakta sin egen reflektion med accepterande.

Om att skapa någonting vackert. Om att sluta ögonen och vila några minuter efter att man äntligen avslutat någonting som man länge slitit med och nästan gett upp hoppet om att man skulle klara. Det handlar om sena kvällar på...

Om lite mer än en vecka får vi inneboende.

Det är bara att grattulera Rasta som nu ska utbilda sig till farmaceut här i Uppsala. Och grattulera mig själv, som får en så skön inneboende tills hon hittar eget.

Välkommen, kvinna! Snart gör vi Uppsala tillsammans.

...var B här på besök i några dagar. Så här såg det ut, i bilder:

Jag och Leonid mötte henne på centralen dit hon kom med Flygbussen från Norge.

Redan på bussen hem snodde hon min son.

Till och med blöjbyten snodde hon. Men sedan tände vi ljus, tog varsinn drink och tillbringade kvällen med högläsning ur en novellsamling. Sådana saker får mig att sakna B så vansinnigt när hon inte är här.

Nästa morgon tog vi bussen in till stan och tillbringade några timmar där innan jag jobbade.

På kvällen när jag kom hem visade jag B hur härligt det är att ha staffli och panå. Sedan tillbringade hon hela kvällen och halva natten med oljefärgerna.

Nästa dag var vi bjudna på hemlagad mat (har jag berättat hur mycket jag tycker om Beckas...

Imorse, i väntan på att B duschade, satt jag och Leo och grimascherade mot varandra. Då plötsligt stannade världen lite, för Leonid avfyrade ett stort, stort leende. Sedan ett till, och ett till. Snabbt ryckte jag åt mig kameran och förevigade det fjärde leendet för att kunna visa för morföräldrar och Emil.

Han ler. Min son ler mot mig.

Idag började jag jobba. Har tillfälligt jobb med att ringa runt till alla nya studenter på sjuksköterskeprogrammet och hälsa dem välkommen. Jag, som egentligen avskyr att prata i telefon. Men till min förvåning var det riktigt trevligt.

För att fira detta så sökte jag också ett dagsjobb som provassistent på högskoleprovet. Vi får se om det blir av. Emil och jag har också fått extrajobb av faster Helena som ska utföras nästa vecka. Småjobb är något av det bästa som finns, man hinner inte tröttna och får en liten inkomst.

Sedan igårkväll är B här också. Det är lycka att ligga på sängen med levande ljus, ett glas vin och lyssna på henne när hon läser högt ur noveller för mig och Leonid.
Idag gjorde vi stan innan jag gick och jobbade, och ikväll har jag visat hur man målar med oljefärg, och efter att hon börjat så har hon varit helt uppslukad av målningen. Hon har också blivit fotoligist, det är hon som tagit bilden på mig och Leo ovan. Hon verkar ha blivit...

Samlar lite bilder från första veckan med vår Leonid. En halvmeterlång diktator som styr hela vårat liv med sådan finess att det känns som om det är en glädje att byta blöjor och lyssna på skrik. Med andra ord, kärlek.

Allt började på BB, där någon stor, rund människa fick värkar och insåg att Leoniden ville ut.

Samma kväll hamnade han på på mitt bröst efter att han kommit ut.

Tre dagar tillbringades på BB. Under tiden lärde vi känna vår Leonid.

Dagen efter att vi kom hem från BB var vi ute på stan och fikade med pappa och Bettan.

Leonid var en duktig pojke och spydde på sin pappa (titta noga så ser ni det).

'
Någon dag senare var vi...

ikväll har jag återerövrat förlorad mark.

efter månader, kanske år (jag minns faktiskt inte, hur konstigt det än kan verka) har jag hamnat med fingrarna på tangenterna och åter börjat fylla sida efter sida med text. Bara för att jag älskar det. Bara för att jag verkligen har alldeles för mycket att berätta.

Kanske hjälper det att ha mindre humörstabiliserande preparat i kroppen, kanske är det den nya bräckliga känslan av hur värdefullt allt är. Vad det än är så har det fått mig tillbaka till skrivandet. Till den berättelse som jag under sex år skrivit på och aldrig avslutat.

Han hade väntat på att livet skulle börja
hon levde med en ständig känsla av att livet när som helst kunde ta slut.

Medan Sophie Zelmani gör tystnaden mindre tyst ligger jag i mörkret i sovrummet och skriver. Leonid sover efter en ovanligt vaken och livlig dag, och Emil är uppe i några timmar till för att jobba och för att ta hand om Leonid. Själv borde jag sova snart, men först en stund till med fingrarna på...

Idag kom mamma och Reine förbi och lånade sitt barnbarn. Medan mamma masserade Leonids rygg för att hjälpa honom med hans magproblem och sedan genom ett underverk fick honom att sova i flera timmar så gick Reine igenom barnförsäkringar med mig, lagade våran gungstol, spacklade i badrummet och fixade och donade lite annat.

Sedan tog de med sig Leo ut på promenad så jag och Emil kunde dammsuga utan att väcka honom.

- - - - - - -

När vi blev medvetna om att Leo bodde inuti mig har någonting hänt. Minnen av barndomen kommer tillbaka allt mer och insikten om hur stort det är, det där med att finnas där för en människa resten av dennes liv, har klarnat.

Pappa och Bettan kom upp på ett överraskningsbesök när Leo var tre dagar gammal. I tre dagar var de här och umgicks med oss, hjälpte oss med Leo, tog med oss ut och äta och höll om sitt barnbarn. När vi stängde dörren efter att de gått mot bilen för att åka vidare började jag störtgråta. Emil, som vid det...