Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

I tisdags insåg jag att hösten verkligen var här.

Det var inte på grund av gula löv, ändrade temperaturer eller terminsstart som jag insåg detta faktum. Det var helt enkelt för att Nina tände alla stearinljus och värmeljus i hela sin lägenhet den kvällen. Och det behövdes.

Under sommaren får allt missbruk av levande ljus ligga latent. Det är ovärt med levande ljus när det är rena dagen ute även runt midnatt. Men i tisdags var det dagsljus när vi tände alla ljusen vid halv sju. När vi bröt upp några timmar senare såg det ut så här:

Sara, jag och Nina hade en tedrickande kväll tillsammans och njöt av ljus och samtal. Och om det är sådana hösttecken som man lägger märke till, då är hösten inte så illa. Då är hösten kanske till och med trevlig.

Leoniden får bara mjölkersättning.

Mjölkersättning på längden, tvärt och och bredden.

Och han älskar sin mjölk. Djupt och innerligt. Ibland försöker han till och med svälja hela flaskan. Det sätter vi dock stopp för. Det är inte bra med plast i magen. Inte alls bra för matsmältningen.

Ändå så tror jag att han har börjat drömma om vidare kulinariska horisonter. Så jag plockade fram en sked åt honom att börja vänja sig vid. Lät honom ha den i munnen och i handen. Den blev snabbt mycket populär. Ett ivrigt viftande visade mer än tydligt att han drömde om mer än mjölk.

"Ge mig något med lite motstånd!" säger han och ser på mig.

Och jag säger att snart, om en månad eller lite mer, då ska vi börja leka matkrig här hemma. Men innan dess är din mage inte redo och jag har inte förberett mig mentalt på att få mosad banan i håret och potatispuré i taket.

Om en månad eller så, Leonid, så får du börja ditt matkrig.

Sedan jag först blev gravid har jag ägnat mig mycket åt att se på serier. Första tiden mådde jag så illa att det i princip var allt jag orkade göra, och mot slutet var jag så varm och otymplig att soffan, en bra serie och en fläkt var det enda som gjorde dagen uthärdlig.

Numera ser jag på serier när jag sitter uppe på nätterna och matar Leonid. Det är det säkraste sättet att inte somna under tiden, och därmed tappa flaskan i ansiktet på en trött Leo, något som hänt alldeles för många gånger innan jag började gå ut till soffan och se på serier under matningen.

Tänkte nu göra ett lite annorlunda blogginlägg och tipsa om några av de serier som hållit mig vaken och sysselsatt genom nätterna. Har du något tips om någon liknande serie som skulle kunna passa mig så skriv gärna, jag är alltid på jakt...

- - -

Allra senaste serien jag såg slut på var Big Love. En man, tre fruar. Upplagt för drama, mormonstyle. Om att på ytan leva som en vanlig familj samtidigt som man ständigt riskerar att bli avslöjade...

Vi pratade om tonåringar med cancer under en föreläsning förra veckan. Hur de hanterade sin situation, så kallad "coping", och hur de själva såg på sin sjukdom. Det som var lite förvånande var att nästan alla efter två år kunde nämna flera saker som varit positiva med att de fått cancer.

Annat som kom upp under föreläsningen var att forskarna som gjort undersökningen blivit överraskade över hur snabbt tonåringarna anpassade sig till sin nya situation, hur snabbt de fann strategier för att handskas med den och hur väl de, bara efter några månader, kunde finna glädjeämnen.

Ett av förslagen till varför de klarade av sjukdomen så bra var att tonåringar är otroligt intensiva, och därmed anpassningsbara. Eftersom de gör allt så mycket, gråter, är arga, är överlyckliga, går det kanske snabbare för dem att komma igenom de olika stadier av sorg och ilska som är förknippade med en cancerdiagnos. "I så fall" sade föreläsaren "är det en väldigt bra sak, som vi alla kan lära av".

Att våga ta i och verkligen...

...för att vissa ögonblicksbilder får med mer än man tänkt sig:

Jodå, vår son väljer sina tillfällen. Noga.

Jag har smittat ner resten av familjen. Leo har lyckligtvis bara lite snuva och en och annan hosta, medan Emil har hela altet med feber och huvudvärk. Förutom att proppa i honom alvedon och hostmedicin så lurar jag honom att sova bort eländet.

Just nu ligger han omstoppad bredvid mig i soffan medan Leo ligger i mitt knä. Medan de sover sitter jag med medicinboken och läser inför tentan. Två sussande pojkar och så jag och mina böcker. Marsvinen har nyss fått mat och ligger nu och jäser efter maten. Solen lyser in genom träpersiennerna och allting är tyst och stilla i lägenheten. Överallt ligger Leos saker, filtar, leksaker, nappar, kläder och babygym. Trots att han inte har så mycket saker och att jag städar varje dag ser ändå hela lägenheten ut som ett babyrum.

Till och med råttorna sover i sina burar. Jag verkar vara den enda i hela lägenheten som är riktigt vaken.

Vissa stilla stunder kan man ägna åt att bara se sig omkring.

(Och så här kan Leo ibland se ut när han sover riktigt djupt...):

...

Varje gång jag är sjuk är det mer än lovligt synd om mig. Jag, blivande sjuksyrra, är nämligen ynklig som en femåring varje gång jag blir sjuk. Och det unnar jag mig att vara. Det väcker sådana hemtrevliga känslor till liv, om hur man var sjuk som liten och blev omhändertagen. Jag är inte så bra på att ta emot service i vanliga fall, men när jag är sjuk är det en helt annan sak.

I helgen försvann min röst helt. Dessutom försökte mina lungor att smyga sig upp genom hostningar. Och febern tvingade mig att ligga och mysa med Leo i soffan medan vi tittade på mormondramaserie (varför dröjde jag så länge med att se säsong 2 av Big Love?). Emil skämde bort mig genom att tycka lite synd om mig, mysa med mig, hämta allt jag behövde så jag slapp röra på mig och dessutom fick jag choklad. Bästa läkemedlet mot huvudvärk som finns.

Okej, när jag skriver om det inser jag lite sakta att kanske, kanske njuter jag lite av att vara sjuk. Men bara lite. Och det är fortfarande hemskt synd om mig...

you are my sunshine, my only sunshine
you make me happy when skies are grey.