Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

Det är influensakaos i vården. Vaccinet kommer, vaccinet är försenat, vaccinet har rymt... Det är ständigt nya bud. När vaccinet ännu en gång blivit försenat till Flogsta vårdcentral måste samtliga scheman läggas om, patienter bokas och avbokas och allt var kaos. Så jag fick en ledig dag. Det tackar jag för. Och Emil också, som nu kan sova flera timmar extra.

När jag kom hem efter bara en timme på jobbet gick jag in och tittade till Emil och Leo, som låg sovandes i våran säng. Leo sover där på morgonen när jag har gått, eftersom Emil matar honom där och sedan somnar de om. Blir lite varm inuti när jag tittar på mina sovande pojkar. Men säg den sömn som varar länge... Nu är Leo uppe och leker i soffan. Fullt ös i babygymet. Hade jag varit lika flitig i det vanliga gymmet som Leoniden är i sitt babygym (vad är det för namn, förresten...??) så hade jag kunnat lyfta en hel del skrot nu.

Ikväll i eftermiddag iväg till Stockholm. B har lovat mig mat, drinkar, målning och högläsning. Vem är jag att säga nej...

Klockan är tidigt på morgonen och jag sitter uppe eftersom jag håller på med Mycket Pedagogiska Sovövningar för Leonid. Sådana där som det står om i broschyren från BVC. Så istället för att låta Leo äta sig till sömns och sedan flytta honom till sängen har vi sedan två dygn tillbaka börjat lägga honom när han är trött men fortfarande vaken, för att han inte ska vänja sig vid att bara kunna somna med mat i munnen och sedan inte kunna somna om själv om han skulle vakna och fortfarande vara trött.

Så just nu ligger liten trött Leonid och smaskar högljutt på sina händer (roligaste leken att göra när man är själv) och jag går in var femte minut för att klappa honom på huvudet (men inte ta upp honom eller prata med honom, mycket viktigt enligt broschyren!). De här två dagarna har det faktiskt fungerat utmärkt, så jag antar att broschyren kanske inte bara är ute för att göra livet svårare för oss som tycker det är så enkelt att låta någon somna vid maten.

I övrigt är livet rätt fint. Har slagit på samtliga...

Det är annorlunda nu. Det är inte som när jag var yngre, när jag inte förstod vad som var fel när jag sakta men säkert började dra mig undan, började tycka att allting var ganska sorgligt, började känna mig främmande inför mig själv och slutade orka anstränga mig. Nu vet jag. Och nu vet jag att det går över. Att det finns saker jag kan göra som kan underlätta det hela.

Ändå är det så enkelt att bara försvinna in i det. Minsta motståndets lag. Att låta mina tankar bli mer och mer paranoida, att stanna i sängen i timmar utan att kunna sova och att börja fly undan alla sociala sammanhang som finns.

Ju mer man lär sig om sina besvär, desto mer ändrar de karaktär. När tankarna vet att de inte alls har samma verkan på mig som när jag var yngre så ändrar symtomen karaktär och mitt största problem blir sömnen. Denna ständiga trötthet. Och så svårigheten att somna. Vilket gör mig tokig när jag går och lägger mig, helt utmattad, efter att ha matat Leonid mitt i natten. Inte tokig på Leonid, utan på min hjärna...

Då var det dags för det årliga kriget. Depressionskriget.

Det är ett krig som påbörjas runt oktober varje år och utkämpas mellan vad jag känner (Känslan) och vad jag vet att jag egentligen vill (Viljan). Båda parter är starka, och jag har tydliga känslomässiga band till dem båda.

Att stå neutral (som Sverige) i detta krig är för mig omöjligt. Istället försöker jag få parterna att enas. Det är väldigt viktigt för mig, eftersom det är min hjärna som är slagfältet. Jag har olika metoder...

...droga båda parter tills de är så omtöcknade att de kommer överrens. Kallas "medicinering" av min läkare.

...föra medlande samtal mellan parterna. Fungerar korta stunder, sedan hamnar de i luven på varandra och någon av dem tar helt över samtalet. Nästan alltid Känslan. Okej, alltid känslan. Dock blir jag bättre och bättre på dessa medlande samtal. Ibland är Viljan nära attta hem slutklämmen. Men bara nära.

...övertyga båda parter om att de har fel och att lösningen på problemet är att sova. Och sova. Och...

I söndags hade jag besök av B, Nina och William. Jag och B har länge pratat om att måla, men det kom middag, Leonider, tentaplugg och småprat ivägen när vi tänkte måla i söndags. Men efter att B åkt hem (för ytterligare tentaplugg) stod mitt orörda staffli kvar mitt på golvet och liksom tittade längtansfullt på mig (eller var det tvärt om?).

Tillslut bestämde jag mig, tog fram färger, penslarna och en panå. Och så målade jag för första gången på två år. Och jag bara älskade det.

När man väl börjat avnjuta kicken att göra någonting kreativt så slutar det ofta inte där. Det straffade sig att måla en söndagskväll, för på söndagsnatten var mitt huvud överfyllt av ord som ville bli nedskrivna, och på måndagens föreläsningar så kom ännu fler ord, vilket tillslut resulterade i att jag slutade anteckna (det var faktiskt inget viktigt jag missade) och började skriva ner orden. Direkt när det blev lunchrast rusade jag ut ur föreläsningssalen, upp till studieplatserna i biblioteket, satte på mig hörlurarna och...

Det är iskallt ute. På riktigt. Frost och sådant.

Kan i och för sig bero på att klockan är kvart över sju på morgonen. Men jag är alltid uppe så här dags, och det är bara de senaste morgonarna som frosten har kommit. Så jag antar att den jobbigare delen av hösten är på väg.

Den vackra delen av hösten, den med färgade löv och klarblåa dagar, blir väldigt tydlig när jag kollar igenom bilderna från förra helgen, då pappa och Bettan var här.

Vi ägnade oss åt fotopromenader. Det var egentligen inte menat som fotopromenader, men eftersom både jag och pappa tog med oss våra systemkameror ut på promenaden blev det ofrånkomligt att det blev som det blev.

Jag och Emil fastnade också på bild.

Bettan Bus.

Leonid Spännande Promenadsällskap var visst också med.

När vi...

i perioder håller min hjärna ständigt på att somna.

Jag menar det, bokstavligt talat. En brist på neurotransmittorerna dopamin och noradrenalin gör att min hjärna faktiskt har svårt att hålla sig vaken. I perioder är den särskilt känslig, och i sådana perioder utför hjärnan diverse olika motreaktioner för att kunna hålla sig vaken. Bland annat produceras mer adrenalin, som är en form av stresshormon som höjer vakenheten men också gör en flyktberedd, rastlös.

Adrenalin är till för att man ska orka mer än vanligt i pressade situationer, men min hjärna använder adrenalin till allt möjligt. Detta gör att kroppen blir orolig och får svårt att vara stilla. Den är beredd att fly eller kämpa.

Just nu är min hjärna inne i en sådan fas.

Det kommer i omgångar, och ofta kommer det smygande. Det börjar med att jag inte längre klarar av att sitta kvar under hela föreläsningar. Jag blir stirrig, yr, förvirrad och samtidigt väldigt, väldigt vaken. Det är kort sagt adrenalinet som tar över. Att sitta ner och...

Har lunchrast och efter promenader i solsken och blåst i vackra Pollacksbacken med kameran redo och ett kortare besök hos områdets gutefår så hamnade jag med en mozzarellamacka i datorsalen i väntan på nästa föreläsning.

Passade på att läsa lite på internet och hittade en artikel (http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5872855.ab) om hur mobbing och utstötthet i skolan påverkar hälsan hela livet. Om hur de som var de blyga och utstötta i skolan ofta blev dem som fick missbruksproblem, andra hälsoproblem och ofta behöll sin "låga sociala status" resten av livet. Tänker på hur föreläsaren idag nämnde hur flytt påverkade barn. Att det antingen kunde bli så att de hamnade lågt i rangordningen i den nya klassen eftersom de var just nya och andra redan hade sina roller, eller så kunde det bli en nystart för en ung människa som tidigare blivit utanför eller mobbad.

Föreläsaren berättade vidare att man i vissa skolor i Australien "skakade om" årskurserna varje skolår så att klasserna mixades. Just för...