Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

Idag tog min praktik på Flogsta vårdcentral slut. Det har varit tre intensiva veckor med besök hos barnavårdscentralen, telefonrådgivning, distriktsköterska, dietist, sjukgymnast, öppna förskolan, barnmorska, joursköterska, lab och ungdomsmottagningen.

Just ungdomsmottagningen var nog min favorit. Det bubblade av ord, de berättade saker nästan utan att man frågade, det blev många skratt och de var verkligen inte lättgenerade. Dessutom är det alltid intressant att se en kvinna på 50+ (barnmorskan) sitta och avslappnat prata om tillfälliga förbindelser, vad man kan använda olja till och sälja kondomer. Unga generade killar som kommer förbi för att köpa nämnda kondomer och som inte vågar möta ens blick utan snabbt skyndar därifrån. Pubertet, hormoner och känslor. En slags avslappnad stämning som kommer av att det man pratar om är så privat och läget (framför allt det i gynstolen) är så absurt att man inte kan annat än att skratta.

Jag gillar ungdomsmottagningen. Kanske allra mest för att den blir en...

De två sista tavlorna i min triologi om foster (inspirerad av Lennart Nilssons bok "Ett barn blir till") är färdiga.

Ska aldrig mer hålla uppe så länge i målandet, det är alldeles för kul!

ibland inser man att två människor har haft väldigt mycket att säga varandra fastän de inte vågat, av rädsla för vad den andres bild av dem skulle kunna bli.

när man insett det kan man ha hemskt kul tillsammans. och finna viss tröst.

Det talas om finlitteratur och om skräplitteratur. För mig finns inte den gränsen. För mig finns bara saker som går att läsa och saker som inte går att läsa. Punkt.

Det var Kittyböckerna som fick mig att börja älska, verkligen älska, att läsa. Men när jag frågade efter dem på skolans bibliotek fick jag veta att sådan skräplitteratur köptes inte in.

Måhända är Kittyböckerna inte det mest välskrivna och originella som skapats, men de väckte någonting i mig. Något som fått mig att genom åren fortsätta läsa. Läsa nästan allt med bokstäver i. Och fortfarande så tycker jag inte att någon litteratur är rent skräp. Trots att jag nu läst Dostovjevskij, Austen, Kafka. Trots denna "litterära utveckling" finns inte mycket som är skräp i mina ögon. Roar det mig att läsa det så kommer jag att läsa det. Utan att skämmas.

Nu ska jag fortsätta skriva på något om ungdomskärlek. Någonting alldeles banalt och hemskt trevligt. Sedan ska jag lyssna klart på boken av Marian Keyes. Och erkänna för mig själv att den var...

Varenda möjlig minut skriver jag. Blocket finns alltid i väskan, så jag skriver.

Jag skriver på praktiken medan jag lyssnar på telefonrådgivning, på bussen när Leonid sover i vagnen, i sängen innan jag somnar, i soffan när Leonid leker bredvid, i fåtöljen hos mina föräldrar medan vi ser på film tillsammans.

Och det enda jag vet är att det får mig att bli upprymd. Varje mening som faller rätt gör mig lite hög en stund. Och det blir ett beroende som jag inte ens vill sluta med.

En vecka. Kanske lite mer. Så länge är det sedan kaoset i min hjärna ändrade karaktär och blev en balansgång mellan trygghet och ett stort svart hål.

Tur att det finns kemikalier som kan ändra på den saken. För det funkar inte att bli gråtfärdig av att nästan kollidera med folk på ICA.

(Underligt nog klarar jag min praktik med flyt, men privat är jag fortfarande ett vrak). Jag är inte det minsta olycklig, bara ute på riktigt tunn is.

Jag borde ha sett det komma. Jag pendlar ju mellan de mest storslagna planer och en underlig bottenlöshet. Jag skriver mer än jag gjort på flera år.

Samtidigt är det annorlunda i år. I år finns Leonid. Och även när jag är som mest ut mot kanten känner jag ett lugn när jag håller honom. Hur stressad jag än är av paniken som ibland kommer så kan jag hålla huvudet kallt och ta hand om honom. (Men jag undrar ibland varför han valde mig till mamma? Mina gener kanske smittar?)

Emil är så lugn och trygg. Han hör direkt på min röst när någonting är fel (sju år av träning...

Fick glädjen att ta en porträttpromenad med Saddie för två veckor sedan. Nu håller jag på med redigeringen av bilderna, men har bara hunnit med ett fåtal av dem vi tog. Tänkte dock lägga upp de få jag börjat med och samtidigt berätta för Saddie att hon är saknad här i Sverige.

Två bilder med olika färgtoner. Frågan är vilken färgskala som fungerar bäst.

Nedan två redigeringar av samma bild. Kan inte bestämma mig vilken som fungerar bäst.

Sist samma bild i gråskala och i färg.

Återkommer med fler bilder senare. Varför? För att det här ibland förvandlas till en fotoblogg. Eller en litteraturblogg. Eller en dagboksblogg...