Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

Jag återkommer gång på gång till de här tankebanorna. De om att påbörja saker, och avsluta dem. Just att börja på projekt och sedan slutföra dem har ett stort symboliskt värde i mitt liv.

Att påbörja saker är nästan omöjligt när man är nedstämd. Man blir apatisk, kan inte ta sig för någonting och orkar knappt få fram energin till att borsta tänderna. Om man nu ens kommer ihåg att man borde borsta tänderna efter att man ätit. Om man nu kommit ihåg att äta...

Att avsluta saker har varit mitt livs problem fram tills för något år sedan. Då hade jag äntligen kommit så långt att jag insåg mitt problem, fick hjälp med orsaken och började motarbeta problemet. Jag hade som nyårslöfte förra året att avsluta saker jag påbörjat. Det resulterade i att jag efter sex års kämpande fick mitt körkort, gjorde klart de tre kurser jag misslyckats med på mitt program och åter kunde börja på programmet, fick gift mig utomlands som jag drömt om och många, många andra stora och små saker.

Det man kan notera när man lyckas...

Det finns en sak som jag är mer än medveten om. Erfarenheten, känslan och insikten säger alla detsamma; jag kommer aldrig att kunna jobba heltid. Någonsin.

Jag har flera gånger under mitt liv jobbat heltid. Två av gångerna har det slutat i mer eller mindre kaos. Med ökad självinsikt gick det bättre den tredje gången, men ändå kände jag hur det mot slutet nästan tog allt jag hade.

Det som händer är att jag alltid går ut helt och fullt i början. Uppfattas som lugn, samlad och initiativrik. Men allt efter att dagarna går och jag inte får den vila och det lugn och den frihet som jag behöver så blir jag underligare och underligare. Tankarna blir konstigare, sinnesintrycken förändras och jag söker ensamheten.

Plötsligt blir jag väldigt medveten om mig själv, både socialt och fysiskt. Jag vet inte var jag ska göra av armar, fingrar och ben. Vad skulle en normal människa göra? Jag försöker imitera det normala, försöker få det att verka avslappnat.
¨
Sedan är det orden. Från att ha varit helt naturlig så...

Ibland vet man bara att man har hamnat rätt. Man känner att man har hamnat på en plats där man trivs och skulle kunna jobba på.

Det är oftast någon småsak som gör att man blir övertygad. Inte stora saker som lönen, arbetstiderna eller prestigen av att jobba på ett visst ställe. Det är som sagt ofta de små sakerna. Och en sådan liten sak hände mig idag.

Jag satt på min praktik på psykosavdelningen och läste igenom en av mina patienters gamla journalanteckningar. Då hittade jag följande anteckning:

"Patienten anser blodprovstagning vara onödig då hon ändå är odödlig".

När jag läste det förstod jag att jag hamnat rätt. Jag har aldrig trivts så bra på en arbetsplats och sådana där meningar gör verkligen min dag.

Psykiatrisk omvårdnad is for me.

några har frågat mig om att lägga ut mer bilder på bloggen.

er kan jag hänvisa till min bilddagbok. gå helt enkelt in på bilddagboken.se och sök på "jandiri". där finns vardagen i bilder.

Om folk är arga på mig skulle de väl säga det? Eller? Skulle de låta mig vara ovetande? Skulle de låtsas att allt var bra, och bara ge små svårtolkade blickar som avslöjade lite av vad de kände? Skulle jag bara höra ett tonfall som inte helt lyckas dölja deras aggression mot mig? Är det faktiskt så att den lätt fientliga ton jag tycker mig utläsa i deras text till mig är verklig?

Jag måste vara på väg in i paranoian. Mina känslor kan inte vara adekvata. För det verkar lite underligt att varenda människa jag ens pratat med idag skulle ogilla mig starkt och tänka små hånfulla tankar om mig i smyg...

...eller?

Jag lever ibland i en förvirrande värld. För jag är inte alltid säker på när jag kan lita till mina sinnen och instinkter.

(Och du som läser detta tänker nog på att det inte är bra att jag börjar närma mig sanningen. Nämligen att alla egentligen är med i en gemenskap som grundar sig i ett stort förrakt för mig...)

Det är lugnt på avdelningen. Trots dagens lätta dramatik har nu lugnet lagt sig som en hinna över avdelning 121. Min handledare har åkt in med en patient för undersökning på huvudsjukhuset och trots personalbrist är vi sysslolösa. Patienter är på permissioner, två platser är lediga och de flesta som är kvar har besök. Allt som jag bör skriva i journalerna är skrivet och all städning som tänkas kan är gjord.

Kort sagt, jag är sysslolös, sömnig och i behov av en skön, ledig helg.

Trots att jag är på min bästa praktik hittills så längtar jag efter helgen. Nu är det bara 20 minuter kvar tills jag startar den. Nitton minuter... Arton...

I helgen tar jag med mig Leoniden till fröken B för en kväll och en natt av mys, levande ljus, målande av mycket stor tavla tillsammans och bli bjuden på mat. Därefter simning med Becks, var bara ett stort antal månader sedan. Ambulansformen är långt ifrån uppnådd. Skulle nog inte ens kunna springa upp i trapporna hos någon som behövde akut vård. Än mindre ha kondition...

Hör Leonid och Emil prata med varandra ute i vardagsrummet. Leos inlägg i konversationen består mest av vokaler, men det tycks inte hindra samtalet. Ligger själv inne i sovrummet med datorn i knät och har blivit nattad av Emil och Leo, nu varvar jag ner i några minuter innan sömnen kommer.

Det är intensiva dagar nu. Har börjat praktiken på slutenpsyk, går på en psykosavdelning och trivs otroligt bra. Har väldigt bra handledare och får göra mycket och jobba självständigt. Dessutom har jag länge varit nyfiken på psyk, så det ska bli kul att se om jag fortfarande tycker det är kul om en vecka.

Imorgon ska jag se en elchocksbehandling, eller ECT, som man säger. Det är inte hälften så dramatiskt som det låter. Numera är patienten sövd, tillexempel.

Jag gillar psyk, kanske mest för att det är en utmaning att alltid läsa av patienterna och se var de befinner sig just då. Deras verklighet är inte alltid särskilt lik våran. Det är spännande att förlita sig till sin förmåga att tolka ord och kroppsspråk för...

Tidigare har jag varit de oavslutade projektens mästarinna.

Under hela mitt liv har jag med en nästintill manisk energi kastat mig in i olika projekt. Inspirationen har varit så intensiv att jag inte kunnat tänka på någonting annat än det som jag vill göra. Ett för mig ovanligt fokus infinner sig och förflyttar allt annat till periferin. Tidpunkt eller plats har varit av sekundär betydelse, jag vill och jag vill det nu. Det har inte spelat någon roll om klockan är ett på natten en tisdagskväll, om det är mitt under en lektion eller om jag sitter på en släktmiddag mitt ute i ödsligaste Dalarna. När lusten att göra någonting väl infinner sig är jag maktlös.

Förnuftiga argument var meningslösa. Andra människors åsikter likaså. När tvånget att göra någonting blev så stort spelade sådana saker ingen roll. För jag visste att varje hinder, varje uppskjutande, skulle leda till en gnagande, rotlös rastlöshet som spred sig som feber genom kroppen och utplånade alla andra tankar.

Om jag bara kunde stilla min...