Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

just nu är jag mest i mitt eget huvud. Tankarna är inte alls obehagliga, bara väldigt uppslukande. Jag har lite svårt att ta in vad folk säger just nu, och lite svårt att vara närvarande. Det brukar bli så när jag jobbar heltid, på fritiden går jag helt in i mig själv.

Jag kommer ut ibland, men inte hälften så ofta som jag borde. Jag lever upp med Leoniden och känner mig hemma i mig själv vissa stunder när jag är med honom. I övrigt är tankarna mest på det jag skriver, det är en trygg och fascinerande värld som inte kräver något. Den finns när jag behöver den.

Jag är inte allt vad jag önskar att jag var för mina vänner just nu. För det är jag ledsen. Men i övrigt mår jag rätt bra. Vintern är alltid svår, men den här vintern är bästa på säkert tio år. Trots det är jag inte helt närvarande och klarar inte att bearbeta alla intryck. Så jag vilar genom att vara tyst, tänka, skriva, göra sönder keramik till mosaik och ligga på golvet med Leo och Emil och flumma.

När jag väl träffar folk är jag antingen...

Ibland känns det sociala svårare än annars.

Någonting som jag lagt märke till på senaste är att man ofta kan prata förbi varandra. Oftast är det jag som pratar om någonting pretantiöst eller skumt, eller om känslor och får svar som inte alls handlar om det jag talade om. Har ni märkt av det fenomenet? Tror att det är en av orsakerna till att jag har svårt att fungera socialt.

Ibland har jag verkligen behov av att vädra vissa tankar, men får svar som visar att person jag talar med istället tänker på hyrbilar, likkistor eller potatisbullar. Inget ont om dessa ting, men ibland när man talar om saker som kanske är svåra att formulera och som man behöver lite respons på kan det bli rätt frustrerande.

Jag kräver inga djupa svar, bara att den som vill umgås med mig ser mig. Ibland behöver man bara bli sedd. Bara bli lyssnad på i någon minut. För det blir mycket enklare då. Om någon lyssnar och visar att de hör mig så är det som att det lättar lite, det som jag går och tänker på. Då är det klart sedan....

Igår kom jag tillbaka från Dreamhack-Horlaresan. Efter åtta timmar i bil följde biltvätt (alltid lika mysigt) som skrämde livet ur Leoniden, samt uppackning. Orsaken till biltvätten var min piffiga åktur i Horlas diken. Jag var på väg rakt mot höger dike, girade undan med en förbluffande snabbhet, och hamnade istället i vänster dike. Efter lite trixande kom jag upp igen, men då hade halva bilen täckts med lera till följd av hjulens sladdande i lervällingen i diket. Hm.

Klockan 7.00 började praktiken idag. Fick vara med på mitt första (och enda?) kejsarsnitt. Var ganska brutalt, faktiskt. Inte för mamman, för hon var bedövad och såg inte operationsdelen, men för oss andra som såg på. Det är inga små nätta tag man tar om magen när man förlöser med kejsarsnitt, kan vi säga... Har också satt PVK (nål på handryggen) två gånger, men båda gångerna var väldigt fail. Har aldrig satt en sådan grov nål förut, var som att stoppa in en vattenslang i kärlet. Helt klart något att öva på. Fick som tröst höra att jag...

För fyra år sedan skulle jag nog aldrig ha fått en komplimang för mitt goda humör eller mitt spontana leende. Men det får jag nu. Det faktum att jag flera gånger på kort tid fått höra att jag är en sådan positiv person, en ”frisk fläkt” och att jag verkar genuint glad har fått mig att tänka.

För fyra år sedan gick jag i gymnasiet. Jag tillbringade majoriteten av rasterna inlåst på toaletten för att få vara ifred. Helt enkelt därför att jag inte klarade av att hålla humöret uppe en hel skoldag. Istället för att försöka passa in eller umgås under rasterna så släckte jag ljuset på toaletten och blundade. Ibland lyssnade jag på en talbok på min CD-freestyle, men oftast andades jag bara. För att orka. Dagdrömde mig bort till andra delar av verkligheten.

I vissa perioder av mitt liv har jag varit en mycket social person. Främst tänker jag på mina tidiga tonår, när jag var fjorton till sjutton år gammal. Det var då jag fick mitt första självvalda kompisgäng, där jag hade en plats och en tillhörighet. Det var...

Sedan över tre veckor tillbaka ligger Caroline i koma. Hon var ute med hunden i kvällmörkret och bilen som kom körande hann inte stanna.

Jag fick veta för en vecka sedan. Jag och Carro har inte så mycket kontakt nu för tiden, men jag har ändå tänkt på henne ofta, hon är en speciell person som man inte glömmer i första taget. För ett år sedan var jag i Sundsvall och besökte henne och hennes flickvän Leo, samt en stor samling kelsjuka katter. Det var fina dagar och Carro och Leo är avancerade livsnjutare, med katter, mysbelysning, filmkvällar, tio olika sorters snask till allt, mysiga frukostar, sovmorgonar och underbar veggomat.

Och nu ligger Carro i koma.

Jag har inte skrivit om det förrän nu, mest för att det är svårt att hitta orden. Men varje kväll ber jag.

För en dag sedan kom nya, mer positiva besked om Carro. Det verkar som om hon kommer att kunna vakna. Och kanske leva ett värdigt liv, som hennes vän uttrycker det. Jag läser minst tio gånger per dag på www.millesmamma.blogg.se för...

Jag var en nattmänniska. En sådan som redan som nioåring gömde ficklampan under kudden för att i smyg läsa när jag blivit nattad. En som ägnade första två åren av gymnasiet åt nattsudderi vid datorn, skrivandes (hade inget internet på min dator då, old times!). Jag brukade komma igång ordentligt först efter sju på kvällen. Då vaknade kreativiteten till liv och livsandarna återvände efter sin eftermiddagsslummer.

När jag var fjorton-femton år var jag ibland uppe ett dygn i taget, speciellt under ungdomssamlingarna. Vi satt och pratade från tidig kväll till gryning. Och det var underbart. Lite overkligt, helt andra gränser än på dagen. På natten var allt möjligare.

Nå, kanske inte allt. Att vara uppe halva natten innebar att morgonarna alltid var en plåga när man skulle upp till skolan. Mina föräldrar kände väl till mitt morgonhumör och försökte verkligen få mig att sova på nätterna, i alla fall innan jag gick i högstadiet. Men jag låg vaken tills de somnat, sedan gick jag upp och satte mig vid min gamla...

I helgen har jag varit lugn. Lugnare än jag varit på väldigt, väldigt länge.

Suttit i badet med Leo (som stänker ner halva badrummet när han plaskar runt i vattnet tillsammans med sina badankor), tillverkat en del julklappar, läst lite intressanta böcker, sett på serien Dexter med Emil och Leo, spikat upp mina tavlor, gått en långpromenad med Leo i regnet och skrivit på min oändliga historia.

Och faktum är att jag är lugnare nu. Och har fått ta igen all tid som jag missat med Leo under min praktik. Lekt, myst och sjungit Vreesvijk.

Ibland har mamma rätt. Jag borde faktiskt ta det lugnt. Jag blir lyckligare då. Emellanåt i alla fall.

Imorgon börjar praktiken på Familje-BB. Där låg jag själv för 4 månader sedan. Är lite orolig för praktiken. Nyfödingar får mig alltid att längta så mycket efter Leoniden. Och på BB är det ju inte direkt ont om nyfödingar... Ska passa på att krama Leo lite extra imorgon bitti när han är uppe och äter frukost. Kramen kanske räcker ungefär tills jag kommit in på...

det snurrar i mitt huvud just nu.

Det är mycket, det är höst och det är fel sorts kemikalier i mitt blod. Jag är lycklig, men väldigt förvirrad, allt snurrar när jag är bland folk. Den berömda röda tråden som alla pratar om försvinner hela tiden för mig. Och så är det stillasittandet som inte funkar riktigt om jag inte får ägna mig åt något intressant.

Kort sagt är det undantagstillstånd i hjärnan tills den röda tråden återfinns för gott. Just nu ser jag den bara när jag är hemma eller gör något väldigt, väldigt uppslukande. Mer än två människor i ett rum förvirrar mig.

Så jag tar det väldigt, väldigt lugnt nu i ett par dagar. Sitter med Leo i famnen och läser mina böcker, skriver mina sagor och pratar med Emil. Tänder mina ljus, flyttar in i mitt badkar och bygger kojor under täcket. Så om jag verkar lite otillgänglig så vet ni. Det är bara jag som behöver lite tid att vara i min egen värld, där kaos är ordning.

Det är underligt. I vissa miljöer, som hemma i vårt Dårhus, är mina tankar så...