Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

Sex stycken julfiranden på fem dagar. Det har varit den mest sociala perioden under hela året, skulle jag tro. Trots det har det varit toppen och jag har inte fått social fobi en enda gång. Tror att jag har nya piller att tacka för det. Betyg till nya piller; Klart godkänt.

Julen har varit hemskt fin.

Julafton blev jag, Emil och Leonid hämtade av mamma och Reine. Hos dem blev det julbord (=sojakorv, falafel, currysås och ris), kladdkaka, julklappsöppning, lekande med Leoniden och lite mordfall på TV:n. Mamma och Reine ville behålla Leoniden i sitt rum under natten, så jag och Emil sov ljuvligt. Vaknade utvilade och glada nästa morgon, då tog vi tåget till:

Juldagsfirande á la Emils farmor. Det här året är hennes årliga julfest på Wårgårda Wärdshus, som drivs av hennes son, alltså Emils farbror. Där träffades nästan alla fem farbröderna, samt deras barn och barnbarn. Livat med mat, julklappar, massor av prat och lek med Leonid och hans kusin Sebastian, 2 år. Framåt kvällen åkte jag, Leoniden, Mia...

Inatt provade jag mina nya, vita sovcirklar. Resultat; en festlig huvudvärk varje gång jag rörde huvudet och en tyngdkänsla i kroppen. Somnade på en kvart. Betyg; Helt godkänt.

Idag började jag med min andra nya medicin. Resultat; illamående, yrsel i mängder och en trötthet (som jag tror kan vara ett lugn, men jag är inte säker). Känner mig lite mer fokuserad i alla fall. Lite tunnelseende, fast inte bara på synen. Betyg; Inte helt säker än. Återkommer om någon dag. Dock lite orolig för hur ätande av julmat ska gå om illamåendet håller i sig. Har sedan jag tog medicinen i eftermiddags lyckats äta några majskrokar och en yoghurt. Hm, jag som ska försöka få upp mitt blodvärde tillräckligt för att kunna ge blod... Lär inte få bättre blod av yoghurt. Här behövs bönor och grönsaker.

Appropå nyårslöftet om att dra mitt strå till stacken angeånde etik och miljö.

Genomfört; Lånat två böcker; Handla miljövänligt samt 100 sätt att rädda världen.

Planerat; Utöka sopsorteringen, börja ge blod om fyra månader...

Som ni alla vet så har jag två år i rad haft nyårslöften som, hör och häpna, faktiskt gjort en skillnad.

För två år sedan hade jag löftet att se till att saker som jag alltid sagt att jag ville göra faktiskt blev gjorda, eller åtminstone tog ett steg i rätt riktning.
I år har jag haft nyårslöftet "påbörja-avsluta", helt enkelt att se till att avsluta alla dessa påbörjade projekt som finns runt omkring mig, och det har ju inte varit få...

I år blir nyårslöftet lite klimatrelaterat. Jag ska nämligen satsa på att "leva som jag lär" som nyårslöfte. Detta gäller både etik (främst inom handel) och miljö. Därför ska jag ändra mitt liv så att det bättre passar in i hur jag önskar att jag levde, för min och andras skull. Kanske gör det en skillnad att jag har fått barn. Kanske blir det ännu mer verkligt då, det där med framtid och klimat.

Jag har redan tjuvstartat på årets nyårslöfte. I förrgår föddes nämligen en sopsortering i det här hushållet. Så i dagsläget finns sortering på glas, hårdplast, papper,...

Vad är svårare än att vara förkyld och ta hand om ett spädbarn?

Jo, att vara förkyld och ta hand om ett förkylt spädbarn.

Klockan är sex på kvällen och jag är helt utmattad, trots att både jag och Emil har varit hemma hela dagen (jullov är lyckan). Nu sover Leo (igen) efter en snörvlig och kinkig stund uppe. Visst får man leenden rätt ofta, men det märks att liten inte är sig själv. Två dagar av förkylning för oss båda gör att man är lycklig att det är jullov. Att gå och jobba på praktiken efter en dag med en ledsen, förkyld liten samtidigt som man själv har rethostan från Nordpolen och lever på Alvedon är kanske beundransvärt, men låter inte avundsvärt.

Trots dubbel förkylning här hemma är livet väldigt fint. Sedan tisdag har jag jullov och trots att jag varit sjuk sedan innan det började så förundras jag över hur mycket man får gjort när man har ledigt båda två. Skrivande, städande, tvättande, pluggande, mysande, bakning och lekande. Det är förundransvärt, allt är riktigt rent, frysen proppfull...

Snön lägger sig över hela Uppsala och Leoniden blir troligen kvar hos sin mormor och morfar tills imorgon, i alla fall verkar det så just nu. Vägarna är inte plogade ute i Björklinge och snön fortsätter att falla. Det är lite konstigt att komma hem till lägenheten när det inte finns en liten tjock bebis där, men har pratat med päronen och vet att Leo lever loppan och blir bortskämd i massor borta hos dem. Är så glad för min familj.

Har haft en obligatorisk föreläsningsdag idag och just kommit hem, lätt febrig och med en lätt huvudvärk. Gårdagens förkylningskänningar har inte gett upp, med andra ord. Nu återstår att kurera detta genom hembakat bröd, massor av te, resterna av min mörka mintchoklad (som dock inte smakar lika gott när man är förkyld...), ett långt, varmt bad och en hel del tid i soffan med Emil och några avsnitt av Dexter. Det enda som saknas är en rund och glad liten Leonid, men samtidigt glad att han inte är här och behöver göra sällskap med mina förkylningsvirus.

På vissa sätt är...

Ibland blir nära och kära lite oroliga när de läser det jag skriver på bloggen. Insåg när jag läste mitt förra inlägg att det nog kan tolkas som rätt deppigt. Vilket är lite missvisande, för jag skrev det främst med glimten i ögat. Men jag inser att sådant inte alltid framgår i text.

Vill bara klargöra att jag faktiskt aldrig har varit lyckligare. Aldrig haft lättare att komma upp på morgonarna, och varit så lugn när jag somnar om kvällarna. Att jag fortsätter att skriva om saker som kan tyckas deppressiva är helt enkelt för att den biten finns i mig, och alltid kommer att göra det. Men nu är det inte som något överhängande och hotfullt. Nu är det mer som en gammal, irriterande, men trygg släkting. Någon som alltid finns där i bakgrunden, färgar vem man är, men inte styr det. En del av ens arv, men inte hela ens person. Något som gör mig verklighetsförankrad. Något som står i kontrast till allt det underbara jag ser i min vardag. Något som får mig att värdesätta det och njuta av det. Intensivt.

Något,...

Nyss hemkommen från en kväll på puben med vänner stod jag och bäddade sängen med nya lakan. Lite tårögd tänkte jag på könsskillnaderna, hur vi delar upp flickor och pojkar redan från födseln och hur Leo kommer att växa upp i en värld där han inte kommer att bli sedd främst som "Leo" utan som "kille". Hur det kan begränsa. Hur det kan hindra att man prövar saker man är intresserad av, för att det skulle vara "fel".

Ibland blir allting väldigt sorgligt när man tänker på det. Ibland känns det som om världens alla bakslag är lite mer än man mäktar med. Ibland är allt så skört att man knappt vågar andas.

Och då vet man. Plötsligt vet man vad som är fel. När allt börjar kännas som en enda världssorg som samlas i bröstet på mig, då vet man.

Då vet man att man har glömt ta sin medicin den dagen.

-

(Det finns skäl till att ingen läkare någonsin givit mig rådet att sluta ta den, trots flera år på maxdos...)

This is how it works
You're young until you're not
You love until you don't
You try until you can't
You laugh until you cry
You cry until you laugh
And everyone must breathe
Until their dying breath__

No, this is how it works
You peer inside yourself
You take the things you like
And try to love the things you took
And then you take that love you made
And stick it into
Someone else's heart
Pumping someone else's blood

(Regina Spektor - On The Radio)

Det är vinter utanför och jag söker inåt för värme och ljus. Eller värme och mörker, kanske. För mörkret är så mycket mer vilsamt. Inga vidare paralleller, men mörkret är vilsammare än ljuset. Jag har alltid varit mer ljusskygg än mörkrädd.

Jag skriver skräplitteratur, avslutar 9 veckors praktik, sover ut, lyssnar på överemotionell musik och känner mig levande. Jag håller Leonid alldeles intill och värmer mig på en liten, tjock baby. Jag somnar till ljudet av Leos och Emils lek och vaknar med Emil bredvid mig. Jag ringer...