Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

Det finns en sak som jag är mer än medveten om. Erfarenheten, känslan och insikten säger alla detsamma; jag kommer aldrig att kunna jobba heltid. Någonsin.

Jag har flera gånger under mitt liv jobbat heltid. Två av gångerna har det slutat i mer eller mindre kaos. Med ökad självinsikt gick det bättre den tredje gången, men ändå kände jag hur det mot slutet nästan tog allt jag hade.

Det som händer är att jag alltid går ut helt och fullt i början. Uppfattas som lugn, samlad och initiativrik. Men allt efter att dagarna går och jag inte får den vila och det lugn och den frihet som jag behöver så blir jag underligare och underligare. Tankarna blir konstigare, sinnesintrycken förändras och jag söker ensamheten.

Plötsligt blir jag väldigt medveten om mig själv, både socialt och fysiskt. Jag vet inte var jag ska göra av armar, fingrar och ben. Vad skulle en normal människa göra? Jag försöker imitera det normala, försöker få det att verka avslappnat.
¨
Sedan är det orden. Från att ha varit helt naturlig så börjar jag ifrågasätta hur jag låter. Är jag för påträngande, är jag för intensiv, är jag för tillbakadragen? Jag har en känsla av att jag mer och mer ger ett ojämt, instabilt intryck.

Sinnesintrycken blir lite överväldigande. Starkt ljus, höga ljud, mycket rörelser, allt får mig att tappa tråden och bli "bländad".

Så har jag gått från att vara en normal, lugn och sansad människa till någon som är ryckig, stirrig och rastlös. Jag brukar i tankarna kalla det för att "dampa ur". För det är så det känns.

Det spelar ingen roll hur mycket jag än trivs med ett jobb. Jag kan ändå aldrig göra det på heltid. Det finns ingenting en arbetsgivare eller en arbetsplats kan erbjuda mig som skulle kunna ändra på det. Det handlar om min verklighet och det är helt okej. Jag kan fortfarande älska en jobb, en praktikplats.

Jag älskar att jobba på psykosavdelningen som jag praktiserar på nu, men just nu räknar jag minuterna till hemgång. För då kan jag slappna av helt och tillåta mig själv att dampa ur. I två hela dagar. Få saker är så underbara.

Skrivet av älskadekaos, 2009-11-13 13:15