Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

jag är elva år och världen förändras framför mina ögon.
För första gången i livet är jag så rädd att jag mår illa. Och det beror inte på någonting någon har gjort, det är helt enkelt första gången i mitt liv som min hjärna får så svåra vanföreställningar att jag helt tappar fotfästet.

jag är tolv, tretton år och världen gick inte under.
Livet fortsatte, jag lever. Min hjärna tycks sakta återgå till något som påminner om normaltillstånd. Men ingenting är som förut. Någonting i mig är förändrat. Och det är inte till det bättre eller till det sämre, det bara är. Jag har en sårbarhet som jag tidigare inte kände till.

jag är fjorton år och tempot är vansinnigt.
Jag drabbas av vad jag i efterhand inser var utmattning. Allt som jag gjort när jag kommit upp i varv blir plötsligt för mycket och jag behöver sova mer.

jag är femton år och har precis uppfunnit kärleken och livet.

jag är sexton år och flyttar ifrån kärleken och min barndoms- (mardröms-) stad.
För första gången i livet känner jag mig inte dömd på förhand i skolan. Men det är inte enbart av godo. I och med lättnaden i att känna sig accepterad kommer också någon slags avslappning, jag släpper försvaret jag haft hela min skolgång. Och jag sjunker. Kanske sörjer jag något jag aldrig hade under mina första 9 år i skolan.

jag är sjutton år och har en hjärna som hittar på egna sanningar.
Jag är övertygad om att människor omkring mig faktiskt dömer mig, avskyr mig och driver med mig. Så jag gömmer mig på toaletterna på rasterna i skolan och sitter i mörkret och lyssnar på talböcker för att få tiden att gå.

jag är arton år och lugnare än någonsin tidigare.
Jag har vänner, jag får vara ifred. Jag är förälskad, älskad och ser slutet på en skolgång som känts alldeles för lång. Jag flyger utomlands för första gången, klarar 3 veckor i Bangladesh bättre än jag vågade tro och får fina betyg och förverkligar drömmar.

jag är nitton år och fri.
Studenten, universitetet, min älskling flyttar till min stad och jag flyttar in i mitt första egna bo tillsammans med två marsvin och två dvärghamstrar. Jag klarar inte mina studier, men jag känner förtröstan och har kommit på vad det är jag vill syssla med närmaste framtiden.

jag är tjugo år och nyförlovad.
Jag börjar på en utbildning som jag aldrig tänkt på på fullt allvar, men som nu är det enda jag kan tänka mig att göra. Jag känner pirret av stolthet varje gång bussen stannar vid hållplatsen "Sjuksköterskeutbildningen". Jag flyttar ihop med Emil i en trea tillsammans med våra djur och kallar lägenheten Dårhuset.

jag är tjugoett år och får en förklaring.
Bokstavsbarn kallas det och jag är lättad. Det löser ingenting men det är ett erkännande. För om det som jag känt hela livet var normalt vill jag inte ens tänka på hur det är om det är illa. Och jag lovar min älskade en framtid, firar det i två olika länder och återupptar mina avbrutna vårdstudier igen efter ett halvår som hamburgarbiträde.

jag är tjugotvå år och någonting växer inuti mig.
Jag tillbringar tre månader av min uppsamlingstermin med att spy, ligga i ett mörkt sovrum och lyssna på talböcker. Sedan, framåt vintern, släpper det äntligen och jag kan njuta av sparkarna och hickan i magen. Jag är ömtålig, upprorisk men lugnare än någonsin.

jag är tjugotre år och blir aldrig riktigt lugn.
Men vad gör det egentligen? Min lycka är intensivare än de flestas, och det är också min melankoli. Men livet är vackrare än någonsin och Leonid klättrar över mig när jag ligger och är trött på hans golv. Får mig att skratta med sina underliga ljud och totala fascination. Dregglar lite på mig medan han kryper över mitt ansikte utan att inse att han nästan kväver mig. Jag jobbar under sommaren med att prata med människor som är i kris. Eller i alla fall på sluten psykiatrisk avdelning. Ser ett jobb jag verkligen vill göra.

jag är här och är lite apatisk, men lycklig i grunden.
Efter tenta och jobb under sommaren tar tröttheten ut sin rätt och jag sover allt jag kan och skriver varje ledig stund. Jag skriver samma berättelse som jag gjort sedan jag var sexton år, men först nu börjar den få konturer.
Jag navelskådar, är självupptagen när ångesten är som störst, klarar inte allt som "alla andra" klarar, men jag är lycklig. Inser att jag faktiskt varit det i många år. Att mina svackor inte betyder att helheten inte är vacker och värd allt.
Jag är inte "vuxen på riktigt" och ibland ser jag ett initialt tvivel i ansiktet på mina patienter när de ser mitt kroppsspråk, min svärta och mitt metallskrot. Men sedan pratar de med mig, ser mig arbeta. Och jag får förtroenden, får chansen att göra mitt jobb, får kontakt. Känner något som känns som respekt från arbetskamrater, äldre och jämngamla.
Jag känner mig tillräcklig som Leonids mamma. Jag tvivlar, men utan tvivel är man inte riktigt klok. Jag kan älska. Och i en bok min mamma lånat mig ville huvudpersonen ha orden "Hon älskade" på sin gravsten, men fick det aldrig. Men jag älskar de orden. Hoppas att det blir en sammanfattning av mitt liv.

För jag älskar. Har alltid älskat. Inte alltid mig själv, men alltid de som funnits nära. Gud, föräldrar, vänner. Älskar Leonid mer än jag förstod att man kunde. Älskar orden, älskar berättelser, skapande och nya platser.

Jag är ålderslös och jag älskar.

Skrivet av älskadekaos, 2010-08-19 14:01