Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

Först packade Emil ner sin matlåda och cyklade till sin kursregistrering i Historia A, han börjar sin första termin och har fem års studier framför sig.

Sedan packade Leonid ner sina mjölkflaskor och gick (läs: rullade i vagn) med mig och sin mormor till dagis för att hälsa på för allra första gången. Han har, förutom de kommande fem åren på dagis, nio års obligatorisk skolgång att se fram emot.

Sist av alla var det min tur att börja terminen, genom att ta cykeln från dagiset och cykla iväg till min kursregistrering på sista terminen på sjuksköterskeprogrammet. Jag är färdigstuderad (tillsvidare...) inom ett halvår.

Med andra ord, idag har varit en terminsstart för oss alla i familjen Rut. Vi går mot höst, och jag och Emil mot tentor, Leoniden mot ännu fler lager ytterkläder på dagisets lekplats.

ibland är tankebanorna fastlåsta, går inte att få ut dem ut huvudet eller att skapa nya banor.

i jakten på inspiration till skrivandet har jag blivit som besatt i att jaga rätt på en främlings tonår. Det är en underlig syssla, jag vet, men det är som att hjärnan och skrivandet har låst sig i jakten. Som att allt blir lite tydligare för varje bit av främlingens historia, även om det inte liknar det jag skriver.

Som om hon, som hon var då, för flera år sedan, fortfarande får någonting att röra sig i mitt huvud. Som hon var då, inte som hon är nu, alldeles för vuxen och slätstruken, inte längre revolt och blickfång.

Och främlingen? Någon jag aldrig pratat med, men som blev startpunkten för min historia om Selma.

Hon var en inspiration utan att ha det som ambition.

Efter en intensivt musiknostalgisk period har jag nu börjat lyssna in en ny skiva.

Det finns bara en sak att säga; gammal kärlek rostar aldrig.

Tack för ännu en timmes musik att bara försvinna i, Kent.

Jag har haft en underbar helg.

Men ärligt talat kommer jag aldrig mer försöka sova på en tunn madrass på golvet på en uppvärmd vind, tillsammans med en baby i separationsfasen och fuktigt väderlag.

Jag älskar resårbotten, torr luft och eget rum.

Det oroar mig att jag blivit så bekväm. Vad hände med min scoutanda?

jag är elva år och världen förändras framför mina ögon.
För första gången i livet är jag så rädd att jag mår illa. Och det beror inte på någonting någon har gjort, det är helt enkelt första gången i mitt liv som min hjärna får så svåra vanföreställningar att jag helt tappar fotfästet.

jag är tolv, tretton år och världen gick inte under.
Livet fortsatte, jag lever. Min hjärna tycks sakta återgå till något som påminner om normaltillstånd. Men ingenting är som förut. Någonting i mig är förändrat. Och det är inte till det bättre eller till det sämre, det bara är. Jag har en sårbarhet som jag tidigare inte kände till.

jag är fjorton år och tempot är vansinnigt.
Jag drabbas av vad jag i efterhand inser var utmattning. Allt som jag gjort när jag kommit upp i varv blir plötsligt för mycket och jag behöver sova mer.

jag är femton år och har precis uppfunnit kärleken och livet.

jag är sexton år och flyttar ifrån kärleken och min barndoms- (mardröms-) stad.
För första gången i livet...

Jag har varit lite på gränsen till att hamna i depression ett tag nu. Eller, jag har varit i förstadiet.

Det stadiet som utmärks av att jag räknar timmarna tills jag får vara ensam, inte har plikter och bara kan försvinna in i mig själv. Det stadiet då ingenting är lika kul som förut, förutom korta ögonblick med Leo. Det stadiet då mitt jobb, som jag älskar, blir en kamp där min uthållighet är mitt enda vapen och då jag låser in mig på personaltoaletten med huvudet mot knäna och bara andas för att orka.

Och nu. Sedan måndag morgon är jag färdig med arbetet. Men, inte bara det. Sedan helgen har Leoniden sovit absurt länge på morgonarna. Emil har varit ledig och Leoniden har blivit allt gladare efter helgens kinktävling. Jag har fått träffa Nina och William (och sett nya lägenheten), gänget från gymnasiet (Elvis hemma igen efter 10 månader utomlands, plus dricka vin och äta snordyr chokladdessert på uteservering), Peggy (spela Ticket to Ride med honom och Emil) och mina älskade päron (bara se Leo lysa...

Lycka är när 1-öringen har lärt sig att sova länge på morgonarna.

Det innebär nämligen att 23-öringen kan vara uppe längre på kvällarna, äta middag ute med vänner eller spela spel till elva på kvällen.