Älskade Kaos... - the anatomy of melancholia-

Nu flyttar jag.

Jag återfinns på

http://dearchaos.wordpress.com/

Kärlek till er alla.

...och om ett tag flyttar bloggen till ny adress.

Jag har haft det toppen här på bloggis, men det är nog dags att börja jobba mer med bilder och färger på bloggen, något som dessvärre inte är möjligt på bloggis. Däremot kommer jag sakna enkelheten, reklamfriheten och ja, enkelheten.

Håll utkik, snart går flyttlasset!

Ansiktet kan andas igen. Sminket är borttvättat, huden under ögonen öm efter rengöringen, tvätten och gnuggandet. Hudkrämen som hindrar torrheten att bli smärtsam. Med nytvättat ansikte, linserna uttagna, håret utborstat och pyjamasbyxorna på slår jag mig ner under en rutig pläd med en kopp te och min dator.

Jag har hört enstaka hostningar inifrån Leonids rum. Förkylningen är egentligen över, men lite hosta hänger kvar. Han sover sedan en timme tillbaka, strax efter att Emil lämnade lägenheten för att möta vår vän Älva på centralstationen. Själv har jag vandrat omkring med en ljudbok i öronen, skickat in en inlämningsuppgift, städat upp lite leksaker och alltså tvättat bort allt smink, tagit ut linserna och blivit mitt slappisjag. Till och med mörkret utanför känns trivsamt. Jag har en stunds absolut lugn och ro, och låter själen komma ikapp, som mamma brukar säga, lite på skämt, lite på allvar.

Det är roliga men intensiva dagar. Jag sitter med min kursare på akutmottagningen och registrerar besökare...

Alldeles för mycket kärlek för ett så litet hjärta.

Jag tänker så ibland. När jag tänker på människorna omkring mig. Att de ger mig mer kärlek än jag har plats för i hjärtat. Hjärtat kanske blir överfullt, utvidgas i bröstkorgen, knäcker revbenen och spränger hudbarriären. Kommer utanför min hud.

Och allt annat känns nästan oviktigt. När jag tänker på dem, människorna omkring mig, behöver jag inte så mycket alls. Bara tid. Och en stunds ensamhet då och då. Jag skulle kunna sova på golvet, på en filt, bara jag fick känna det jag känner nu. Behöver inte mycket. Behöver bara sinnesnärvaro nog att förstå hur stort det är.

Och när revbenen knäcks hoppas jag att de finns där och tar del av värmen som väller ut.

Jag är nog bara morbid, men det är mitt sätt att berätta om min kärlek.

Känner en lätt ilning i magen när jag inser att jag just skickat iväg min första ansökan för ett jobb som Sjuksköterska. Ett riktigt, utannonserat jobb. Och nu är mitt CV och personliga brev på väg genom cyberrymden.

På onsdag är det öppet hus på Akademiska sjukhuset för oss som snart tar examen. Där får vi träffa divisionscheferna och få gratis smörgås och information om att arbeta på Akademiska. Jag är anmäld, ska trycka ut ett antal CV:n att ta med, ifall att.

Jag vet inte var jag allra helst vill jobba. Kan tänka mig det mesta, även om psykiatrin lockar mycket. Det enda jag med säkerhet vet är att jag inte vill jobba mer än max 75%. Det är mitt enda krav.

Det blir en ny verklighet. Det känns som om det blir mitt första "riktiga" jobb. Ett jobb jag har examen för. Och det pirrar lite, men mest känns det alldeles, alldeles rätt.

Idag hämtade vi alla tre ut våra alldeles nya pass. Och plötsligt så kliar det under huden ännu mer. Längtan efter att resa.

Två månader tills vi och pappa och Bettan åker till Las Palmas. Sedan åker Emil (och troligen jag och Leo också) till Tyskland i januari eller februari. Emil ska hälsa på i huvudkontoret på företaget han jobbar för. Drömmen är att sedan göra en Spanienresa (bara jag) och bo hos Saddie i hennes rum i Madrid i en vecka under påsken eller runt omkring, se hennes Madrid och kanske ta en tur till Cadís om Elin bor kvar då.

I sommar har vi pratat lite löst om att jag skulle jobba som sjuksköterska i Norge i tre veckor eller liknande, och att Emil och Leo kommer upp andra veckan och stannar i en vecka. Man tjänar ju några tusen extra per månad i Norge, och det vore kul att se ett annat lands sjukhus.

Jag vill inte resa några längre resor, det är lite svårt med Leoniden, och utan honom och Emil vill jag itne vara mer än en vecka. Men jag vill så hemskt gärna resa. Och snart börjar jag...

Om att söka efter någonting som känns, mitt i ett vardagssamhälle där vi konsumerar för att känna och upplever för att kunna dokumentera.

Jag låter Regina Spektor få ordet:

So we made the hard decision
And we each made an incision
Past our muscles and our bones
_Our hearts were little stones:

Pulled 'em out they weren't beating
And we weren't even bleeding
As we lay 'em on the granite counter top

We beat 'em up
Against each other

We beat 'em up
Against each other

We struck 'em hard
Against each other

We struck 'em so hard
So hard until they sparked

Hey this fire it's burnin'
Burnin' us up

det finns ett tillstånd som kallas hypersensibilitet. Det är inte, som många tror, ett själsligt tillstånd, nej, det är ett väldigt fysiskt tillstånd. Ett sådant tillstånd som gör att det känns som om man har nerverna utanför huden istället för under huden. Ett väldigt jobbigt tillstånd.

Hypersensibilitet betyder kort sagt att alla sinnesintryck förstärks. Det kan låta rätt vackert, men det är det inte. Det är istället vecken på lakanet under mig som jag inte kan ignorera, det är sömmen på byxorna som skaver så att jag måste ändra ställning tio gånger i minuten på en föreläsning.
Det är behovet att ha solglasögon till och med när det är disigt ute, eftersom ögonen känns som om de ska förblindas annars.
Det är att tolka alla ljud man hör som stressande, och att finna trygghet i öronpropparnas vadderade värld.
Det är omöjligheten i att hitta någonting som man kan tänka sig att äta i någon annans kylskåp, ingenting har rätt konsistens och smakar tillräckligt snällt.
Det enda jag inte lider av är...